Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 3

ar 42 tlörsamlingshoer. (Insändt.) NÅGRA ORD OM STRAFFRÄTT OCH STRAFFLAGAR, t anledning af den förbistring i detta ämne, som synes vara rådande på vissa ställen. All lagstiftning, likasom all annan mensklig handling, måste utgå från bestämda grundsatser, om den skall äga något värde, såsom uttryck af en fri och förnuftig vilja. En man utan grundsatser är en slem man. En lagstiftare utan grundsatser är ännu värre, i samma mån som lagstiftarens kall är högre och vigtigare, än den enskilde mannens. Det finns folk, som kallar bestämda grundsatser för lösa teorier, ej värda att kännas, än mindre att följas af praktiska män, Den, som tänker litet närmare på saken, lärer dock snart inse, att en praktk, sm ej stöder sig på fasta teoretiska begrepp och förnuftiga grundsatser, är endsst slendrian — en mekanisk verksamhet, full af fruktan för minsta afvikelse från de redan trampade spåren. Dennr verksamhst öfvergår i ett dödt stillastående, så snart spåren sluta. Den har således ingen framtid, och kan ej få namn af verksamhet i praktiskt sinne, emedan detta sinne ej låter tänka sig i sann mening, utan ett oafbrutet framskridande. Det praktiska sinnet sträfvar oemligen att fatta och verkliggöra vida högre syften, än som slendrianmessigt kunna uppnås: det vet att tillegna sig historiens lärdomar och ser i dem inga toma teorier, utan en fortgående utveckling af de stora ider, som under tidernas lopp mer och mer gjort sig gällande tll menniskoslägtets förädling, till dess lyftning från lägre tillv högre kulturgrader. Från en ytlig syppunkt kan det väl tyckas, som vore dessa ideer tidtals hämmade i sin fortgång; men det säkra är, att de verka oupphörligt, och att den praktiska mannen — mannen utan teori och grundsatser — måste förr eller sednare böja sig för deras allmänna inflytande. Den id, som ligger till grund för statens lif och verksamhet, är rättsidgen. Den kan ej lemnas ur sigte i någon enda statshandling, i någon enda lagstiftningsakt, aldra minst i de vigtiga bestämmelserna huru brott skola straffas. Sjelfva rättigketen för staten att straffa förutsätter statens pligt att utöfva rättvisa. Men det är emot menniskor, som rättvisa kan och skall utöfvas: medfarten af djuret kan vara en bandling af större eller mindre hårdhet eller mildhet, men är ej en handling af rättvisa. Om det nu icke kan kestridas, att staten är till för att utöfva rättvisa, och att rättvisan ej kan utöfvas utan emot menniskor, så måtte det ock vara ovedersägligt, att sättet för dess utöflning skall vara sådant, att menniskan dervid hehsndlas som menniska, och ej som blott djur. Men då är det också gifvet, att när staten straffar, den måste begagna straff, som äro menskliga och ej djuriska, d. v. s. af den beskaffenhet, att menskligheten ej förnekas i sjelfva straffmedlet, Den, som är satt att stifta strafflag, miste således vid hvarje bestämmelse göra sig den frågan: är detta rät:? är det rättvisa för menniskan, eller blott ett skräckmedel för djuret?. Det finns alltså en verklig grundsats för brottmålslagstiftningen, lika oeftergiflig och lika helig, som grundsatsen för statens hela lif, som -jelfva rättsidten. Det är denna grundsats, som utgör den ebsolufa straffrätts-principen, hvars iakttagande är en conditio sine qua non för bildandet af en strafflag, som af förnuftet kan godkännas. Då, i följd af hvad nu är sagdt, straffet är rättvisans utöfning, och då dess egentliga betydelse ligger i den kraft, hvarmed det verkar på den menskliga viljan, är det ock klart, att straffet måste taga mMenniskans andliga natur i anspråk. Det yttrar sig i förväg genom hot; men hotet måste vara sådant, att det kan gå i verkställigbet utan kränkning af rättvisans eller den andliga menniskonaturens fordringar. Om brottet ej kan förekommas genom straffhotet, måste sjelfva straffet i sin tillämpning hafva den brotteliga viljans förbättring till syftemål. Det kan således ej bestå i någon hastigt öfvergående sveda, som tillfogas kroppen: det måste vara så beskaff:dt och så långvarigt, att en verkan deraf kan påräknas till förändring i själstillståndet — i tänkesätt och lefnadsvanor. Straffet, betraktadt endast såsom skräckmelel, är en terrorism, som ej kan försvaras från rättvisans syppunkt. Den hvilar på ingen annan grund, än lagstiftarens tycke, att det ena straffet skall vara mer afskräckande, än detanrs; och man kan ej finna något giltigt skäl, hvarföre straffrätten, sedd från denna sida, ej alltid borde användas i sin yttersta stränghet, bvaröre icke alla brott, äfven de minsta, borde beläggas medsde svåraste straff, hvarföre icke den gamla, så mycket omtalade drakoniska lagstiftningen borde upplifvas. VWVore frågan en