Aftonbladet – 11 januari 1848, sida 3

står uti de olagl:gheter, hvarmedelst det öfverklagade valet utfallit i strid emot pluralitetens önskningar. Beträffsnde den förra af dessa begge delar, så har högvördiga konsistor:um, såsom 0ss synes, med en allt för stor kallsinnighet ansett vår framställning om våra församlingars kyrkliga tillstånd och dersf följande behof af en kyrkoberde, som med fromt nit förmår upprätta och ordna hvad som under 3:ae föregående utlefvade gamle kyrkoherdar blifvit till bakasatt och försummadt. Vi hafva icke endast uppgifvit, utan förbehållit o:s, ati få med vittnen styrka, att de oss föreslagne äro såmt och synnerligen härtill för svage. Den ene var så svag, att han icke kunde gå för altaret, utan ledning eller utan att bafva något, hvartill han kunde stödja sig, och icke vid altaret vånda sig till församlingen mer än till bälften eller så att han med ena srmen höll sig stödd vid altaret, och en annan af de tre, eller herr kyrkoherden Sjöstrand, bar uti sin förklaring sjel: v:dgått och medgifvit, att utförandet af hans predikan möjeligen icke fuilt motsvarade vår kyrkas fordringar, samt slutat sin förklaring dermed, att ban i händelse af nytt förslag anser sig helt och hållet inkompetent. Nu, oaktadt käad sak är så god som vittnad och osktadt den bevisning vi förbehållit oss att få fullkomna med uppgifne vittnen, bar likväl Wexiö konsistorium i det öfverklagade utslaget tillåtit. sig den b-undransvärda oförsynthet att såsom domsskäl anföra att ingen af de föreslagne, iå vidt konsistorium har sig bekant, af någon annan anledning bufvit mindre tjenlig att den sökta sysslen förestå än han var då förslaget upprättades. Att konsistorium i Wexiö icke känner derunder lydande presterskap, må vara ursäktligt när man afser den personal som utgör konsistorium, hvilken, med undantag af konsistoriela mål, har föga med presterskapet att sköta och har icke från hållne biskopsvisitationer kunnat inhemta någon hithörande upplysning, enär dess nuvarande biskop så nyligen tillkommit och hans verldsbekanta företrädare var under sina sednare lefnadsår oförmögen att meddela sina konsistoriales någon å sådan väg inhemtad kännedom. Men att detta konsistorium icke velat hafva någon hithörande upplysning, då det hvarken lyssnat till herr kyrkoherden Sjöstrands här ofvan åberopade bekännelse eller fästat afseende på vår yrkade bevisningsrätt, tör så mycket mindre kunna ursäktas i Sverige — ett Lutherskt land, som man numera i kathölska länder börjat utdrifva jesuiterne, hvilka genom andlig hersklystnad ifrat mer för sin egen ordens än för Guds församlingars bästa. Sedan konsistorium således icke velat hafva sig bekant, att någon af de föreslagne på tiden emellan förslagets upprättande och predikoprofvens afläggande blifvit mindre tjenlig än förut stt förestå vårt pastorat, har det vidare förklarat, att vårt yrkande att få förslaget ändradt och kompetente sökande derpå uppförde, icke kan anses annorlunda, än såsom en anklagelse mot konsistorium att vid förslagets upprättande hafva oritt förfarit, hvadan besvären i denna del lemnats utan allt afseende, då det, såsom orden lyda, icke tillkommer konsistorium att upptaga besvär, som innebära klander af dess egna åtgärder och åsyfta ändring i dess laga kraf:vunna beslut. Om dessa åsigter varit riktiga, så hade det ålegat konsistorium att pliktfälla oss för domqvalsbrott, så vida det icke lär äga att i benådningsväg efterskänka ett förtjent straff. Sammanhanget synes imedlertid visa, att konsistorium icke inom sig fattat något begrepp om den vigtiga skilnad, som äger rum emellan församlingarne och prester, som söka sig dit. Fastän ett förslag vunnit laga kraft emellan de sökande inbördes, så följer deraf icke, att det vunnit laga kraft emot församlingarne. Församlingarnes rätt till talan i afseende på föreslagne profpredikanter börjas först med frågodagen. Denna har bland annat för ändamål att just då utröna, om ifrån församlingarnes sida är något att anmärka emot de föreslagne, hvilket ändamål skulle vara alldeles betydelselöst om det fall ej finge antagas såsom möjeligt, att en församlings anmärkningar emot de föreslagne både kunna och böra, när de äro lagligen grundade, medföra ändring i förslaget. Det är helt annat att sitta i konsistorium och efter dit ingifne ansökningshandlingar jemföra tjenstårsförteckningar och gamla lärdomsbetyg, hvilka visa hvad som i dessa delar varit, och ett derifrån vida skiljdt annat, att medelst lefvande handling ådagelägga och deraf få utrönpt hvad som ännu är och i verkligheten finnes i behåll af vitsordade fordna dugligheter. Detta sednare kan ett konsistorium i allmänhet icke göra vid förslags upprättande, då det icke är föreskrifvet, att sökander skola med läkarebevis eller annars styrka sin fortfarande helsa och verksamhetsförmåga. Det är derföre vid profs fullgörande, som dessa väsendtligheter skola ådagaläg-: gas inför de församlingar, hvilkas kyrkliga angelä-l; genheter äro deraf beroende. Ett konsistorium har väl följaktligen icke fullgjort sitt åliggande i afseende på ett förslags laga bestånd, förr än det efer hållen frågodeg är gifvet, alt de föreslagnes competens är af den väljande församlingen erkänd. Alltså måste det efter vårt underdåniga förmenande nafva tillkommit konsistorium att till den påföljd let kunnat medföra upptaga och pröfva våra anmärkningar emot de oss föreslagne profpresterna, 1itan hinder deraf, att förslaget vunnit laga kraft emellan de sökande. Om någon af dem varit ansifven för lagbrott, så hade väl konsistorium såsom let tyckes funnit ändring i förslaget nödvändig; men konsistorium synes hafva förbisett att, ehuru let är högst betydlig skilnad emellan lagbrott och ilderdomssvaghet, våra begge talrika och vidsträckta örsamlingar äro lika missbelåtna med en kyrkorerde, som saknar förmåga att sköta dem,som med n, hvilken genom röstvärfning skaffat eller sökt kaffa sig ett anhang, helst som beggedera är ett behörigt och oss förnärmande intrång. Om den inmärkta svagheten tillkommit emellan förslagets ipprättande och profdagarne eller om densamma är n fortsättning af förut befintligt svaghetstillstånd, ir en för oss alldeles underordnad omständighet, relst det för oss är hufvudsakligt, att den finnes och r till, till den grad, att det utgör för oss ett hälande samvetstvång, om vi skulle ovilkorligen vara ti vårt val bundne vid en af de trenne föreslagne. Vi fortsätta fördenskul!l i djupaste underdånigbet årt påstående, att det öfverklagade utslaget och iyrkoherde-förslaget må i nåder ogillas, sedan tikigheten af våra anmärkningar deremot blifvit åda;alagd genom den erbjudna och yrkade bevisningen, Skulle, tvärtemot hvad vi tro oss äga skäl att oppas, detta vårt underdåniga påstående icke i råder vinna bifall, så nödgas vi, att i afseende på nålets från början antydda sednare del, utbedja