Aftonbladet – 10 januari 1848, sida 2

dörren, och vi stodo i korridoren. Här var en annan dörr, som han öppnade och stängde efter sig. Derefter stego vi tolf steg upp och här var en tredje dörr. Cantarello vände sig om till mig, tog en näsduk ur fickan och band för mina ögon. Jag var lydig som ett litet barn — så mycket kände jag denne mans makt öfver mig, att jag icke gjorde den allra minsta invändning. Sedan han bundit för mina ögon, öppnade han dörren, och jag tyckte mig vara i en helt annan atmosfer. Vi gingo fyrtio steg öfver ett stengolf cch af det ihåliga genljudet slöt jag, att vi voro i en kyrka. Cantarello släppte min hand och öppnade ännu en dörr. Denna gång kände jag, att jag hvarken var under jorden eller längre i kyrkan. Jag kände den friska luften strömma mig till mötes, jag stod under Guds fria himmel, och utan att tänka på följderna af min otålighet, slet jag näsduken från mina ögon och föll på knä för att tacka den Allsmäktige. O, huru.skön syntes mig icke verlden! Klockan var fyra på morgonen, en svag rodnad betäckte horisonten, stjernorna bleknade på bimmelen och i morgongryningen såg jag framför mig en stad och bakom denna hafvet, till venster några ruiner, till höger blomstrandejängar och en flod. Jag tackade Gud, derföre att han åter lit mig skåda sin herrliga natur, Jag var bländad, så att jag miste tillsluta mina ögon, oaktadt ljusningen var mycket svag; men jag hade icke sett dagens Jjus på flera år. Imedlertid stängde Cantarello dörren till kyrkan. Vi väntade tills det blef något ljusare, då vi gingo till en närbelägen by. Under vägen mötte vi flera personer, som helsade mycket bekant på Cantarello. Då vi kommo till byn, gingo vi in i det tredje huset, till höger. Vid fönstret satt (en ung hustru, Ahgefär vid min ålder, och spann; ett tre -årfiäkmmalt barn lekte på golf