Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 3

men fingo ej sjelfve bestraffa dem, utan måste hos domaren utverka deras bestraffning, hvilken de dock förskaffade blott genom sin angifvelse. Genom fria menniskors invandring blef koloniens anseende annorlunda. Maa räknade år 4835 redan 4100,000 frie, deremot blef brottslingarnes antal, trots den årliga tillkomsten af nya, temligen oförändradt, nämligen 30,000, af hvilka 47,000 försattes i frihetstillstånd. Bland de frigifne voro några som (dock för det mesta genom skändliga medel) kommit till rikedom, och de berättelser, hvilka om desse lyckogörare hunno till moderlandat, voro visst icke egnade att ingifva fruktan för deportationsstraffet. Ju mera kolonien gick framåt i odling, desto mindre fördel fann den förökade fria befolkningen uti straff-fångarnes arbete, och desto svårare blef det ofog den fick lida af dessa menniskor, ty brotten ökade sig i vida större mått än folkmängden. År 1829 räknades en förbrytare på 457 innevånare; år 4835 var hvar 65:te och år 1836 hvar 63:dje af hela befolkningen anklagad för brott, under det i Storbritannien räknades en brottsling på 850, ja på blott 4000 innevånare, ehuruväl äfven här i moderlandet, till följd af deportationsstraffets användande, brottens antal var städse i tillvexande. Detta tillstånd uppskrämde sinnena. Flera kommitter nedsattes efter hvarandra, för att uppfinna medel till afbjelpande af detta onda. Den år 1837 valde kommitt uttalade sig formligen för deportationens afskaffandr, och den af år 4838 föreslog att frångå det så kallade Assignationssystemet (strafffångars utskrifning eller utlemnande till nybyggarne). Parlamentet antog icke blott dessa föreslagna åtgärder, utan förklarade äfven genom en akt samma år, att ensamhets-fängelse borde vara tillåtet att användas på ransakningsoch straff-fångar af hvarje art under hela deras fängelsetid. r 1840 upphörde deportationen till Nya Syd Wales och är tills vidare inskränkt till Van Diemens land och Norfolk. På Van Diemens land hade fångarne efter deras ankomst olika pröfvotider att genomgå och för deras felsteg fastställdes besrraffningar af hvilka den hårdaste var förflyttning till ön Norfolk. På denna ö, som är blott fem mil i om: krets, och blott af straff-fångar och deras väktare bebos, gick det så argt till, att regeringen den 30 September 1846 utfärdade befallning om anstaltens upphörande. På Van Diemensland, hvarest strafffångarne äro kringspridde på ett större område, herrskade tygellösheten och förderfvet väl mindre argt, men voro dock alltid af den art, att lord Grey i Öfverhusets session den 6 December 1846 förklarade, att det vore en skam för engelska namnet, all ell sådant system skall beskyddas aj Storbritanniens flagga. Sådan är den erfarenhet, som England under mer än 60 års tid fått af detta bestraffningssätt, hvilket afskräcker ingen brottsling, men uppmuntrat så mycket flera att fortfara på brottets bana. Regeringen har dels frigifvit många brottslipgar vid de. ras framkomst, dels på allt sätt sökt gynna och underlätta utflyttningar för deras famljer, då desse velat medfölja eller varit dömda dertill, samt tilldelat dem odlingsland i kolonien för att sålunds med fasta och säkra band hålla dem till sedlighe och arbetsamket. Sannt är väl, att genom dess: sammanverkande bemödanden den af moderlande: bestraffade någon gång blifvit en nyttig medborgart i kolonien; men mycket oftare har man sett den hvilken fruktan för straffet borde hafva tvingat til ett regelbundet lif i hemlandet, öfverträda lagarne just emedan det straff de bestämde, icke alls af skräckt honom, utan snarare smekat hans inbill ningskraft än hållit honom i tygel. Utom nu nämnde hufvudf.l hos detta bestraff. ningssätt, nemligen att det lockar till brotts begå ende, i stället att afhålla derifrån, har man fun: nit ännu ett hos det, ur rättslärans synpunkt be traktadt, nemligen att det ails icke kan ställas förhållande till naturen af vissa brott, utan straf. far de olika brottslige med samma straff, och aj de lika brottslige den ene grymt, den andre för lindrigt, ja stundom alls icke. För den som brutit alla de hand, hvilka förenade honom med fa: milj och fosterland, blir förflyttningen till ett obe kant land knappast något straff; för den åter, som slites från kära anhöriga och ett älskadt fädernesland, måste deportationen blifva det grymmaste straff, så att hvad som för den ene kan blifva etl straff, i mer eller mindre grad kännbart, kan för den andre endast blifva en lustresa. — Slutligen kommer det tredje hufvudfelet, nemligen att dei medför alltför stora kostnader. Ehuruväl Eng: land, såsom vi sett (sid. 92), är det land som band alla äger de bästa utvägar för ett deportationssystems utförande, kostar dock bvarje deporterad, i medeltal, 28 P. St. i transport och 34 P. i andra utgifter för vistande och bestraffning, elle tillsammans 82 P. Sterl. (omkring 9824 Rår Bko) Berenger har, uti sin förtjenstfulla berättelse, rö rande förenämnde förslag till py fängelselag Frankrike, inför Pärskammaren den 24 April dette år visat, att straffkolonien i nya Syd-Wales kosta England öfver 200 millioner Frank, samt att, en ligt sednare parlamentsförhandlingar, underhåll ock bevakning för denna anstalt, jemte brottslingarne: transport, erfordra en årlig kostnad af 435 millio ner Frank, alltså vida mer än Frankrike fö hela sitt straj-väsen, bland en befolkning af 3! millioner menniskor, behöfter.n I England hafva sedan flera tider tillbaka fler: röster höjt sig mot ifrågavarande system, och der namnkunnige Bentham förutsade redan vid des: början, bvarthän det skulle gå, men fördomar och vanor äro svåra att bekämpa. Såsom vi sett, ha deportationen efterband blifvit inskränkt, och mar kan med säkerhet förmoda att den snart alldele: upphör. Regeringen bar redan afgifvit förslag som för närvarande ligger i Parlamentet, i enlig bet hvarmed, i stället för det närvarande deporta tionssystemet, cellfängelse med arbete, dels i be ständig ensamhet, dels sedermera i sällskap å ge mensamma verkstäder om dagen, enligt Auburn ska metoden, samt sist deportation, skola, i ord ning efter hvartannat, användas, dervid för vistan det i ensamhetsfängelse anstalterne i Pentonvill och Reading (på sätt vi nämnt sid. 73) skola till. vidare begagnas. BIDRÅG TILL TANKARNE OM EN UNI VERSITETSFLYTTNING. Man har flera gånger gjort sig den frå gan hvaraf det kan komma, att, då i andr: länder, hvilkas civilisation wviccerligen eköta