Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 3

ML SR skopar gå och göra sammaledes.n OM DEPORTATIONSSYSTEMET SÅSOM BESTRAFFNINGSSÄTT. I anledning af den diskussion som förevarit i hederv. Bondeståndet rörande straffsystemet och hvarvid flere ledamöter yttrat önskningar om tillfälle till deportation af brottslingar, sannolikt af obekantskap med den erfarenht, man på de sednare åren samlat i England angående detta system, anse vi det vara på sitt ställe alt här reproducera en upplysande afhandling öfver det:a ämne, som blifvit red. meddelad ur ett under tryckning varande arbete, kalladt bistorisk öfversigt af fängelsesystemerna samt af svenska lagstiftningen rörande fängelserna. Detta utdrag lemnar en samlad öfversigt i möjligaste korthet såväl af deportations-systemets fortgång i England, och de åsigter, dervarande statsmän gundat derpå, och lyder som följer: Sedan vi sålunda i korthet afhandlat fängelse-reformen inom engelska monarkien,!orde det icke synas otjerligt att tillika lemna en öfverblick af Englands deportations-system eller det förut (sid. 14) omnämnda bestraffningssitt, att försända brottslingar till rikets kolsnier i fremmande verldsdelar, särdeles om fråga blifvit väckt både hos oss och i andra länder om inrättande af dylika strafftolonier. Då England, såsom vi på ofvan anförde ställe omförmält, i slutet af förra århundradet fattade det beslutet, att afsäuda sina förbrytare till Nya Syd Wales, hade det redan till största delen ernått den utveckling i handel och industri, hvaraf det nu skördar så stora fördelar. Dess öfvervälde på hafvet var redan då ett erkändt faktum. Det drog .af båda dessa fördelar stor nytta. Utbredandet af dess tandel satte detsamma i stånd att lätt förskaffa sig det sjöfolk som det beböfde för sjöfart på Australien. Undersåtarnes företagsamhet och industri kom staten till bjelp, och skepp af stora lästetal erbjödos i mängd att för godt pris öfverföra förbrytare till straff-kolonien. Genom det stora antalet af handelsfartyg och den omätliga bjelpkällan i sin krigsflotta kom regeringen lätt i stånd att sörja för alla nya behof. Sedan dess har Brittiska magten icke upphört att växa. S:t Helena, Goda Hoppsudden, Moriz öarne m. fl. hafva fallit i dess händer, och bjuda nu dess skepp äfven så många hamnar, hvarest de under skydd af Britanniens flagga kunna med lätthet inlöpa. Herraväldet på hafvet kan blott långsamt tillväxa, men det är ock mindre, än andra menskliga ting, underkastadt ett plötsligt ombyte af lyckan. Allt förkunnar att England ännu länge i trygghet skall njuta sina fördelar, och att detta åtnjutande icke ens af ett krig skall kunna hämmas. Bland alla jordens länder var det således England, som med största lätthet och ringaste kostnad kunde grunda en straff-koloni, men, det oaktadt, har åtminstone den i Botany Bay medfört stor svårighet och oerhörda kostnader. Huruvida ifrågavarande inrättningar medfört den nytta, man deraf väntat, skola vi nu gfenom ett öfverskådande af dessa straff-koloniers historia söka att utröna. Sedan brottslingars försändande till Maryland i Nordamerika, såsom vi nämnt (sid. 14), genom Nordamerikanska befrielse-kriget måst upphöra, grundlades straffkolonien på östra kusten af Australien eller Nya Holland år 1786, och 4788 i Januari anlände de första brottslingar dit. Från denna tidpuukt till år 1820 voro straffångarne de enda kolonister derstädes. Under denna första tiderymd var koloniens tillstånd beklagansvärdt. Der herrskade tygellöshet och ständig uppresning; röfvareband bildade sig i skogarne, hvarifrån de öfversvämmade och plundrade boningarne, så att brist på lifsmedel uppstod och hungersnöd inträdde. Dessa kolonister förde det tygellösaste lefnadssätt, hvaruti de till bevakning der förlagda soldater samt till och med deras officerare deltogo; straff-exekutionen körde till ordningen för dagen och galgen var jemt i bruk; en guvernör blef afsatt. Sådant var nu tillståndet i denna koloni, som efter hand fick emottaga 23,878 deporterade från moderlandet och deribland endast 3,664 qvinnor. Detta missförhållande i antal af mankön och qgvinkön förökade ännu mer osedligheten, så att två tredjedelar af de födda voro oäkta, men hela antalet af der framfödda barn gick på 32 år beräknadt icke öfver 1300. En mindre straffkoloni blef anlagd på Van Dircmens land, 78 mil söderut från Nya Holland, och en anlades ytterligare på ön Norfok. Efter år 1820 öfverflyttade genom regeringens bistånd utvandrare från Storbritannien och slogo sig neder bland brottslingarne. Åt desse utvandrare öfverlemnade man jordområden och ställde straff-fångar såsom arbetsbiträden till deras disposition. Desse straff-fångar blefvo ej bättre lönade än slafvar, ty nybyggarne behöfde blott gifva dem kläder och föda, AT EEE EENATANE j mA han mad fara för ot ans ae IA nas