Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 2

— Enkekejsarinnan af Frankrike. I anledning af underrättelsen om denna höga persons, Napoleons enkas, dödsfall i Parma den 47 December, yttrar en utländsk tidning följande: Denna furstinnas bortgång kommer att underlätta det ordnande af central-Italiens furstendömen, som några furstars svaghet, andras opopularitet och den jäsande sinnesstämningen bland folket gjort nödvändigt. Exhertigen af Lucca kommer att tillträda sitt arf till hertigdömet Parma och i det lilla området emellan Modena och Toscana, hvars invånare för allt i verlden icke vilja bli Modenesarey; får folket den tillfredsställelsen återvända och förblifva under storhertigens milda och liberala regering. Om Marie Louises personliga karakter är föga alt säga, ehuru omvexlande öden bon än varit underkastad. I ungdomen uppoffrad af sin familj åt Napoleons ärelystna begär att grundlägga en dynasti i Frankrike, och att gilva densamma en anstrykning af legitimitet och kejserligt blod, var Marie Louise alltid mera en undergifven, än en tillgifven gemål. Hon uppenbarade vid epoken af Napoleons fall intet af den energi eller hängifvenhet, som eljest är så vanlig hos qvinnan och hvilken, om hon vinnlagt sig derom, troligen hade kunnat ändra Napoleons öde. Men hennes flegmatiska natur väcktes hvarken af hans fall eller af hennes egen sons behandling. Hennes historia efter ankomsten till I:slien utgöres af de vanliga elementerna i en it-liensk furstes lif — dålig regering och utpressningar ifrån wundersåtarne, samt inom hofvet af en hemlig och halflegitim förbindelse först med en grefve Neipperg och sedan med någon annan lika obskur hofman Det är förvånande, huru tyst och obemärkt alla slägtingar och anförvandier till den store Napoleon nedsjunka i sin graf. Sic transit gloria mundi.