Aftonbladet – 8 januari 1848, sida 2

I det jag inträdde, tyckte jag mig se en karl som gömde sig bakom en pelare i den mörkaste delen af kyrkan. Hur naturlig och likgiltig denna omständighet än var, att en nyfiken gått förut till kyrkan för att åskåda vigseln, så kände jag dock en viss ängslan o kunde icke underlåta att se dit. Högtidligheten började, men i det ögonblick vi knäföllo framför altaret, framträdde mannen och ställde sig mellan mig och presten: ;Denna vigsel kan ej fullbordas, sade han., Cantarello! utropade Luigi och fattade dolken — jag höll hans arm tillbaka, ehuru jag sjelf bleknade. Stör ej den heliga aktenw, sade presten, gack bort! lemna kyrkan, hvem ni än må vara. Denna vigsel kan ej fullbordas återtog Cantarello med hög och befallande röst. Och hvarför icke? frågade presten. ,Derföre att bruden är min hustru, svarade Cantarello. Jag, hans hustru! utropade jag, han är från sina sinnen. yDu är från dina sinnen, svarade Cantarello med köld, eller du låtsar vara det. Kommer. du ej i håg, att markisen för lång tid sedan förlofvat oss med hvarandra, och att han dagen före jordbäfningen, den fjerde, lät viga oss i sitt kapell och af sin egen kapellan. Jag darrade af förskräckelse, ty jag visste ju att markisen och kapellanen voro döda, och att jag således ingen hade som kunde vittna för mig. Min faderl utropade jag, vid allt hvadheligt är svärjer jag, att denna menniska ljuger. Och jag, sade Cantarello, uträckande handen mot altaret, jag svärjer---Ingen mened! ropade jag, ingen mened! har ni icke redan förbrytelser nog på ert samvete?, Cantarello bleknade och stirrade På mig som om han ville läsa i min själs innersta; men