Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 3

strof i kapellet. Dun Ferdinand, som först hade den ideen att det underjordiska hvalfvet innehöll någon skatt, en samling af stulna dyrharhetery började bli ängslig vid att tänka sig en annan möjlighet. Dessa klagoljud, detta skramlande med kedj.r, som bönderna arsett för Cantarellos klagorop, föll honom in och han förebrådde sig sjelf, att han dröjt så länge i det ban tillika insåg, hvilken utomordentlig själsstyrka Carmela ådagalagt genom denna sjelfförsakelse. Han älskade henne ännu mer och 1 det ban tryckte henne till sitt bröst, sade han: Carmela, jag svärjer inför den evige Guden, som ser och hörer... Ingen ed! ingen ed!, sade den unga flickan, i det hon med sin lilla hand tillslöt hans mun. Låt det blifva din kärlek, som för dig tillbaka till mig och ej ett löfie. Säg blott: var lugn, Carmela, jag kommer tillbaka; och jag skall tro dig som jag tror på Gudp. Var lugn, jog kommer tillbaka, hviskade Ferdinand och tryckte en kyss på hennes panna. Åck, ja! jag kommer tillbaka, och kommer jag icke så är jag dödo. PDå är jag aldeles lugn, svarade Carmela, vår skiljsmessa blir då icke lång,. Jag kommer, ropade Ferdinand, i det han klättrade uppför stegen och besteg trädgårdsmuren. Här vände han sig om och sig ännu en gång den unga flickan, som utsträckte armarna mot honom. Farväl, Carmela! ropade han, farväl min hustru inför Gud och snart inför menniskor! Och han klättrade ned på andra sidan af muren. Farväll, återtog en svag röst, farväl tills vi ses igen, jag väntas digp. Ja, jal svarade Ferdinand. Han besteg den ena af hästarne, som Peppino medfört, gat hoom sporren och red i fullt galopp utåt vägen ill Syrakusa, ty hin fruktade, att om han lröjde längre, han skulle sakna kraft att sliia 1g lör p . Sm (Forts. fölier9