Aftonbladet – 7 januari 1848, sida 2

RIESDAGEN. GREFVE LUDV. von STEDINGKS dels skrifiligt, dels muntligt afgifna motion om religionsfrihet. Då denna motion varit till sin syftning så olika framställd i tidningarnes redogörelser för ridd. och adelns förbandlingar, meddela vi den bär fullständigt: Man finner deraf att grefve von Stedingk, vid sitt förslag att borttaga de bårda och olämpliga straffbestämmelser, som nu i missgerningsbalken finnas, för öfvergång ifrån den lutherska läran, och hvilka i sednare tiderna äfven blifvit afstyrkte af de kommitter, som haft sig ålagdt att föreslå ny brottmålsoch ny kyrkolag, icke gått så långt som förut uppgifvits, utan har han föreslagit bibehållande af den påföljd, att öfvergången skulle medföra förlust sf de politiska och medborgerliga rättigheter, som våra lagar förvägra andra religionsbekännare. Vi skole efter protokollsjusteringen återkomma till diskussionen deröfver. Grelve v:Stedingks frareställning var föl)ynie: För den händelse rikets nu församlade ständer icke skulle komma att i sin helhet antaga nya kriminallagen, får jag särskildt göra motion: att de i nuvarande missyerningsbalkens 1 kap. 3 utsalla siraffbestämmelser af landsflykt och förlust af arfsrätt för öfvergång till annan trosläran, eller, som orden lydo, för affall ifrån rena evangeliska läran, måtte ulgå, emedan ofvannämnde 3. i sitt nuvarande skick, enligt min innerligaste öfvertygelse, både är stridande mot 46. S af regeringsformen och emot den tolerans, som egnar ett fritt och upplyst folk. Jag anhåller att samma min motion måtte kommuniceras medständerna och till lagutskottet remitteras, och ber att här få anförä skälen till den af mig föreslagne förändring. Jag har sagt aut ofvanciterade 3 missgerningsbalken är stridande mot 46 a? vår regeringsform, ty denna ivonehåller att konungen shall ingens samvete tvinga eller tvinga låtar, och tolkningen, som måhända af några gifves häråt, att härmed endast menas fri ulöfniny af den troslära till hvilken hvar och en siy redan besänner, ken jag för min del omöjligen godkänna; ty om någon (eburu föga troligt är) skulle komma till den otvungna öfvertygelsen, att han i en annan lära bättre skulle finna hvad hans samvetsfrid tillhörer, än i statskyrkans, blefve icke då hans qvarhållande i denna statskyrka genom de hårdaste strafflagar ett onekligt samvetstvång? Politisk och religiös frihet utgöra hvarje konstitutionelt samhälles grundpelare; de äro deras lifsprincip, en conditio sine jua non för deras bestående. Derföre bör i båda dessa vigtiga ämnen endast öfvertygelsen fritt få råda, och hvad de politiska troslärorna angår, hafva vi äfven hunnit derhän. En öfvergång inom dem nedsätter ej individen, då öfverlyge!se och ej orena motiver framkallat den; (tenken på ett af Sverges lysande snillen, hvars minne för några dagar sedan förherrligades, väcker hos mig denna reflexion); men i religiös tolerans stå vi ännu lårgt efier flera konag nr nn na aa