Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 3

— Utrymmet har förut icke medgifvit intagande af nedanstående motion om Calmar läns delning, väckt i Bondeståndet af Petter Bengtsson från Norra Tjust, men hvilken förtjenar komma till en större allmänhets kännedom såsom vidrörande ett ämne, hvarom förut en liflig diskussion förekommit inom pressen. Den geografiska och administrativa indelningen af vårt fosterland företer olikheter af den förunderligaste beskaffenhet. Företrädesvis väckes vår uppmärksamhet på läns-indelningen. Länens oformlighet har äfven varit en stående riksdagsfråga. Inget län synes mig vara i detta hänseende mera vanlottadt än Calmar. Detta utgöres af en kuststräcka, 28 mil i längd och endast 2 till 7 mil i bredd. Residensstaden är belägen vid ena ändan deraf. De längst bort bosatte innevånarne hafva cirka 25 mil till Calmar eller 50 mil fram och åter, en i sanning icke obetydlig väg, för vården af egna eller allmänna affärer. Naturligtvis följer häraf: 1:0 att tvenne så skiljda landsorter icke ega gemensamma intressen, hvarföre man sett den nordliga delen af länet mera koncentrera sig på Linköping än på Calmar; 2:0 att länsstyrelsens aflägsenhet, mean kan nästan säga frånvaro, medför de största olägenheter, hvilka naturligtvis menligt inverka på det kommunala, ekonomiska och industriella lifvet. Calmar län är med afseende på folkmängd det femte i ordningen; det har nemligen 493,050 menniskor: och med afseende på industriel ståndpunkt vågar jag nästan säga, att det står högst, åtminstone lika högt med de första länen i Sverige. Det har betydlig exporthandel af trädvaror, jern, spanmål m. m., dertill betydlig frakthandel, flere fabriker och jernverk, hvilket allt befordrar en jemt tillvexande inre utveckling. Rikets ständer hafva vid föregående riksdagar, som skäl för afslag på denna framställning, anfört: att frågan borde till nådig pröfoing förekomma i sammanhang med ett af numera aflidne kanslirådet Nicander i lifstiden afgifvet förslag, till förändring af indelningen ef län, härader och domsagor m. m. inom riket, men jag för min del vågar anse denna procedur alldeles olämplig, af skäl: 1:0 Alldenstund det visat sig vid flere riksdagar, att ingenting för denna plans verkställighet blifvit gjordt, så befarar jag att frågan skulle komma att lemnas helt och hållet åt framtiden. 2:o Anser jag icke den administrativa och kammerala indelningen i vårt land vara så felaktig, att en stor omreglering bör ske, en reform, som i brist på medel aldrig låter verkställa sig, utan anser lämpligast partielt inrätta och anlägga endast de ställen, der rörelsen på naturlig väg företrädesvis koncentrerar sig. —— ——— sm LV