Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 2

ortfor han, och kastade nyckeln åt Cantarello, Jif mig i stället nyckeln till dörrn der borta.n Så kom och tag denx, sade Cantarello med löende stämma, jag har ej mera kraft alt ge r bonom. Här, här i denna ficka. Don Ferdinand närmade sig utan misstroende ich böjde sig ned öfver den döende; men plötsigen grep denne med en krampaktig ansträngNing hans hand och i det han fattade värjan med sin högra stötte han efter don Ferdinands oröst. Men stöten träffade honom i sidan och sårade honom obetydligt. Hal! usle förrädarel ropade grefven, fattade en pistol och afsköt den mot hans ansigte, så lö nu som en hund, efter du icke vill ångra dig som en kristen och som en man.n Cantarello sjönk liflös tillbaka. Denna gång var han verkligen död. Don Ferdinand närmade sig med den andra pistoln i banden af fruktan för ett nytt öfverfall. När han var säker på, att han intet mer hade att frukta, undersökte han mannens fickor, men fann icke nyckeln. Utan tvifvel hade Cantarello kastat den bakom sig, i det hopp att hans motståndare icke skulle finna honom, Don Ferdinand tog lyktan, som han låtit falla, och började leta efter nyckeln. Etter få ögonblicks letande, kände han sitt hufvud svindla och ban tyckte att kapellets alla klockor ljödo på en gång — pelarne, som höllo hvalfvet, tycktes vackla och murarna störta in på honom och nedirycka honom i en trång graf. Han störtade mot utgångsdörren för att inandas den friska morgonluften; men knappt hade hon gått 0 steg, förrän han sjönk sanslös till jorden.