Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 2

ligt till en sammanjemkade, vilja. Utöfningen af denna skyddsmakt måste åter grunda sig på stt rättstillstånd, det vill säga, ett sådant, som erkänner att individen eger vissa rättigheter, hvilka icke kunna kränkas iinågons person, utan att det hela lider. Detta antagande, hvars giltighet ingen lärer bestrida, kan och får påtagligen icke hindra ett så beskaffadt styrkans företräde, att de, som iro mera intelligent begåfvade än mängden, äfven må, inom rTättstillståndets gränsor, finna ett tillräckligt utrymme att binna framom de öfriga. Tvärtom är detta ett nyttigt och nödvändigt vilkor för samhällets utveckling. Men då det tillika alltid uppenbarar sig såsom ett (enomen i den ofvannämnda tendensen, 2tt vissa klasser inom samhället icke blott i och för deras medlemmars personligt öfverlägsna egenskaper, utan såsom klasser, söka att genom samhällets lagar och inrättningar tillkömpa sig vissa materiella förmåner på bekostnad af rättsillståndet; så måste det hufvudsakligen vara re;eringens och lagstiftningens bestämmelse, framför allt.i ett samhälle, som vill tillhöra de fria och civiliserade, att skydda folket i detj hela emot det ständigt fortgående inkräktningsbegäret hos sådana maktegarde klasser. Man må icke tro, att vi här vilja beskylla någon viss klass ateslutande, t. ex. Adeln, för ett sådant inkräktningsbegär. Det visar sig öfver allt lika hvarhelst det finner utrymme och ej motas; hos de bördsprivilegierade i lystnaden efter uteslutande rätt till höga embeten och omgifninsen af regentens person; hos en maktegande prestklass i begäret efter timliga tördelar och herrskaremakt öfver samvetsfriheten; hos militärklassen, att blifva förkerrskande genom drakoniska disciplinärlagar, egna domstolar och inträngande på den civila embetsmannabanan3 hos maktegande borgerliga korporationer i begäret efter skrån; hos rikare fabrikantoch jordbrukareklasser i begäret efter probibitioner emot handelsfriheten; hos stora bank-associationer i begäret efter financiella monopolier och så vidare. Men de hafva alla det gemensamt att sträfva till att vinna serskilda förmåner samt utesluta och nedtrycka den stora mängden, som egentligen icke har annat än rättstillståndets vidmaktbållande att förlita sig på, emot intrånget, och som icke äger något annat föreningsband sins emellan, hvarföre individerna äro öfverlemnade hvar åt sin egen ansträngning för att blott och bart kunna existera i samhället. Det blir då till Regeringen och lagstiftningen, som denna stora majoritet ser upp med förhoppning att af dem skyddas. I fall vi i det föregående lyckats göra oss förstådda, inser man lätt att en Regering, likasomm en lagstiftning, har tusende tillfällen att ådagalägga, huruvida den sluter sig till den ena eller andra af de omtalta riktningarna; antingen den, vare sig med afsigt eller af svaghet, lutar åt klassväldenas gynnande på rättstillståndets bekostnad, eller den med kraftfull hand tilibakavisar de förra inom sina behöriga gränsor, och hjelper folket att dit återföra dessa klasser, i fall de redan inkräktat ett större område än som vederbör inom samhället. Nu är vår mening, att de tänkesätt, som låtit höra s:g hos Borgareoch Bondestånden vid de nästföregående riksdagarna, samt hos det liberala partiet öfverhufvud, just uppenbarat ett bemödande att försvara folkets och det allmänna rältstillståndets sak emot det förutnämnda intrånget, och att nationen derföre äfven äger ett billigt anspråk på regeringens medverkan till samma mil. Att detta hopp äfven utgjort grunden till-den enthusiasm hvarmed Konung Oscar helsades vid sitt anträde till regeringen, derom kan också ingen misstaga sig. Huruvida nu det liberala partiets anspråk varit öfverdrifna med tillämpning till de serskilda uppgifter som statsmakterna hafva att lösa, skole vi i några följande artiklar vid tillfälle söka mnärmare utveckla. En sådan utveckling innefattar väl ingenting nytt, men den angår likväl stora och hufvudsakliga frågor som det alltid lönar mödan att återföra i minnet.