Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 2

examen: L. T. G. Löwenskiöld, Vestgöthe; Fr. W. Dahl, Carl Wilb. Hultmark, Blekingsboer; N. W. Dahlström, Calmarbo. — 84 ynglingar hafva undergått studentexamen, af hvilka 44 absolverat alla ämnen på en gång. Högsta antalet betyg tillföll Christian Cavallin med 22, Gustaf Adolf Collin med 43 och J. Christopher Bring med 42, alla Skåningar och utgångne från Lunds kathedralskola. Er — — — Åtskilliga omständigheter, om hvilkas beskaffenhet man icke gerna kan misstaga sig, och hvilka äfven till en del blifvit vidrörda i tidningarna under de sednaste veckorna, gifva en grundad anledning till den farhågan, att en spänning är på vägen att uppstå emellan de båda statsmakterna, eller rättare emellan regeringen å ena och majoritetens representanter å andra sidan, icke alldeles olik den, som ägde rum under de sista åren af Konung Carl Johans regering. Det ledsammaste härvid är, att några offentliga, dels åtgärder, dels yttranden, som emanerat från högre ort sedan riksdagens öppnande, i förening med de mera enskilda tillägg, som dertill göras af det beställsamma ryktet, alstrat en fruktan, som yltras hvart man kommer, att Hans Maj:t Konungen sjelf skulle vara missnöjd med den nyssnämnda delen af representationen för det sätt hvarpå riksdagen af densamma blifvit öppnad och den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof emoattagen; samt att, såsom en följd deraf, vore att befara, det Konungen, i stället för att närma sig till de liberal2, såsom man bade hoppats, skulle vara på väg att omgifva sig red en konselj af ännu mera konservatif färg, än den närvarandes. Det är icke vår mening, att nu vilja undersöka, i hvad mån denna förmodan eger verklig grund. Men sjelfva förutsättningen, att en sådan missbelåtenhet med representationen kan existera hos Konungen, har hos oss väckt en känsla af smärta, som vi ej kunne underlåta att öppet uttrycka. Skälet dertill är icke blott, ätt Konungen, genom sin makt och upphöjda stälning i allmänhet, alltid har en betydlig del af nationens öde och framtid i sina händer, utan äfven, och kanske ännu mer deruti, att Konung Oscar är till sin personliga karakter en ädel och rättrådig man, och att ett missnöje från hans sida i närvarande ögonblick följaktligen ej kan hafva någon annan orsak, än att han måste anse de fraktioner af ständerna, mot hvilka detta missnöje skulle uppstått, hafva betett sig med orättvisa eller brist på erkänsla för de bemödanden, Hans Mai:t för sin del haft osparda för det allmänna bästa. I fall det nu står så till med sakerna, lärer enhvar inse, att vi befione oss i ett ganska kritiskt moment, som icke af någon kan förbigås med likgiltighet. Detta beviltnas äfven deraf, att man knappt hör talas om något annat, i hvilken krets man kommer. Det kan då icke heller vara ur vägen, om pressen egnar sin allvarliga uppmärksamhet åt en sak, som öfverallt muntligen afhandlas, under antagande af ofvannämnda förutsättning, uch söker utreda, i hvad mån representationen verkligen kan hafva gjort sig skyldig till någon brist på grannlagenhet; dervid naturligtvis måste afses tendensen i allmänhet af de tänkesätt och åsigter, som blifvit framställda, men icke ett eller annat möjligen förfluget enskildt yttrande, emedan sådana alltid måste kunna förekomma i en och ännu mer i flera rådslående församlingar, som bestå af en stor personal, utan att någon derföre förnuftigtvis lägger vigt dervid. Vianse en sådan utredning vigtig synnerligen derföre, att på resultatet deraf, om det är bygdt på goda och gällande skäl, måste bero, hvilkendera parten hör gifva efter, i fall en spänning uppstått; och lika förvissade som vi äre, att representanterne, om de skulle befinnas hafva orätt, göra alla billiga medgifvanden — lika mycket hyse vi äfven den förhoppningen, att Konungen, med sin förmåga af lugn pröfning och känsla för det rätta, å sin sida tager skäl, om sådana finnas, enär det i och för sig sjelf omöjligt kan för honom vara angenämt att befinna sig i ett mindre godt förstånd med det allmänna tänkesättet. För att kunna åstadkomma en sådan utredning, måste man likväl i främsta rummet ega en fast utgångspunkt, som icke vidare blifvel tvist underkastad, och en sådan är i närvaran: de fall icke svår att finna: den erbjuder sig snart sagdt sjelfmant. Antingen vi kasta en blick tillbaka på hi storien öfver framfarna tider, eller in i dei dagliga lifvet framför oss, skola vi nemligen öf ver allt finna en tendens hos det starkare : verlden, att förtrycka det svagare och vexa til på dess bekostnad. Denna tendens, som ge: nomgår hela naturen, utgör utan tvifvel, lika äom allt annat, en andel i Försynens outran sakliga verldsplan, likväl med oeftergifligt vil kor, att intelligensen (förnuftets och rättens ; I makt skall sättas öfver den materiella styrkan -lenär det i vidrigt fall ej kan talas om Försynens plan det hela, och till det helas upp: .lrätthållande. Det måste således vara det civiUliserade samhällets bestämmelse, i fall det skal hafva någon sådan, att hålla böjelsen för maktIutöfning inom sina tillbörliga gränsor, genom en med förutsatt gemensam öfverenskommelse lantagen skyddsmakt (som ej annat är än för-Inuftets öfver den råa styrkan), och denna skyddsmakt utgöres af regering och folk-represenItation, såsom gemensamt föreställande samhällets enhet: attryckandet af allas, så vidt möjRER RERERRERRERRRRERRRRETERERERRREREREERRRRT TTT I I hvarje fall är min galenskap ej stridande