Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 1

Imed mycken behändighet och kaliblodighet sin I motståndares rasande anfall; derefter angrep han honom och tvingade honom genom sin öfverlägsna färdighet att retirera; han trängde honom mot en pelare och rände värjan genom hans bröst med en sådan kraft, att spetsen inträngde i pelaren; derefter sprang han ett steg tillbaka, drog värjan till sig och ställde sig en garde. En hemsk tystnad uppstod, under det don Ferdinand lyste med sin lykta på den okände och såg honom pressa venstra handen imot bröstet, under det den högra, hv:lken icke längre hade kraft att hålla värjan, långsamt sjönk och lät vapnet falla. Han slöt ögonen och neddignade, i det han sade: aJag dör. — PÅr ni sårad så svirt, som ni säger?, svarade don Ferdinand, utan att träda närmare, af fruktan för något försåtligt öfverfall, så råder jag er att tänka på er själ, som såkerligen icke b finner sig i ett sådant tillstånd, att den kan förvänta den bimmelska nåder. Har ni någun hemlighet att yppa, så är det ingen tid att förlora. Kan ni anförtro mig densamma, så är jag bär, men är det en sak, som endast kan meddelas presten, så säg det blutt, och jag skall genast hemta en prest. Ja, jag har en hemlighets, sade den döende, 2n hemlighet, som rör er sjel, i fall ni efier er utsago är markisen af San Floridio.n Jag har sagt och jag upprepar det: jag är don Ferdinand, grefve af San Floridio, familjens enda arfvingen