Aftonbladet – 5 januari 1848, sida 1

MM Ha, hal ropade den unge grefven, som ehuru hastig denna parad än var, dock genas märkte, att hans motståndare ej kunde sköts värjan. Ni är ingen adelsman, min goda vän ni kan ej fäkta. Ni är utan vidare en vagabond, det är något helt annat. Er hemlighet, eller jag låter hänga erl! Mannen i kappan skrek som en rasande, Han ville rusa på ynglingen, men plötsligt hejdade han sig. Hörn, sade han med något mora fattning, jag har stor lust att skona er, herr grefve, ör det namn ni bir — men det är mig omöjigt, om ni fortfar i ert påstående. :Lemna genast detta kapell, glöm hvad ni sett, svärj inför dettå altare, att ingen får någonsin veta, det ni mött mig här. — San Floridierne äro män af heder, och ni skall hålla er ed. Med letta vilkor skänker jag er lifvet!, . U ling ropade don Ferdinand, du hotar, och du borde darra, du frågar, och du borde vara! Hvem är du? Hvad vill du här? Ivart gir denna dörr? svara eller du är dölens manlo Och grefven satte åter värjan på hans bröst, Denna gång icke blott parerade den okände, utan äfven riposterade, i det han slängde lykan långt bort, för att så mycket som möjligt andandraga sig sin motståndare; men don Ferlinand framhöll sin lykta med venstra, i det han förde värjan med högra handen, och en förfärlig kamp uppstod mellan den råa krafien i ena sidan och skickligheten å den andra. Under faran återvann don Ferdinand hela sitt mod. I några sekunder parerade han endast