Aftonbladet – 4 januari 1848, sida 2

likaså väl som ban sjelf, markisen af San Flo ridio vara Maltheserriddare. Markisen visste mycket väl, att det var skilnad på ormen Python, Nemeiska lejonet, det Kalydoniska vildsvinet — och beckasiner, morkullor och vaktlar; men huru tapper hans son än månde vara, så kunde han dock icke döda annat än hvad som kom i hans väg, och skulle bans bund händelsevis uppspåra något odjur, var han förvissad om, att don Ferdinand skulle fälla detsamma. Den stackars modren hade intet att svara på detta tal: derföre resignerade hon sig, omfamnade med en djup suck sin son och bad honom vara försigtig. Samma afton hade don Ferdinand uppslagit sina bopålar på markisens af San Florid:o landtställe, hvilket låg omkring 600 steg från kapellet. Hur stor lust den unge mannen än hade att straxt förnya sin nattliga undersökniog, nödgades ban dock vänta en dag — 1akaliteterna måse undersökas, han måste skaffa sig en hufvudnyckel och inhemta underrättelser i grannskapet. . Hvad han fick veta ledde ej till något resultat. Men hade tid efter annan sett en man komma till Belvedere, hvars signalement motsvarade grefvens beskrifning, men ingen kände mannen. Imedlertid lofvade trädgårdsmästaren att skaffa närmare upplysning. TREDJE KAPITLET. När det blef natt, gick don Ferdinand, beväpnad med värja och ett par pistoler, ut igenom trädgårdsporten. Han. kom till kapellet och tog plats i biktstolen, men natten förgick och dagen frambröt utan att han såg eller hörde något. Den andra och tredje natten gjorde grefven samma försök, som hade samma. resultat. Don Ferdinand började tro, att det varit en dröm, och att hans hund vädrat råttor eller möss. Imedlertid var don Ferdinand len man, som icke så lätt öfvergaf en sak och han hade fast beslutat att tillbringa äfven nästa Inatt i kapellet, då han just fick bud från sin mor, att hennes syster abbedissan i Ursulinerklostret i Catania voro mycket sjuk, att hon