Aftonbladet – 3 januari 1848, sida 3

a a GC fESYENa. Denna de konservatives orimliga lära accepteraz likväl icke af tidehvarfvet, och allraminst ken den komma en upplyst regering till last. När så är, huru är det då möjligt att tala om ett vindkas på högre ort, föranledt af bristande remunerationr U AA -— — — LITTERATUR, Frey, XLI Häftet, M 7 för 1847. Här afslutas den från föregående häfte fortsatta Öfversigten af de olika Ståndens uppkomst och utveckling i grannriket Danmark, Denna uppsats måste i sin helhet läsas med stort intresse af svenskar, ehuru den enligt titeln egentligen angår Danmark. Men aristokratiens tillgrepp och inkräktningar på området af folkets allmänna rätt voro under medeltiden så der temligen lika öfver ucta mordon, ehuru motståndet och den slutliga utgången blef olika för Sverge och Danmark, der bondeståndet under flera sekler till den grad undiertrycktes, att det blef lifeget, och bönderna kunde säljas som andra varor. Klereciets framfart skildras äfven; och det högre presterskapets begär efter mera af jordiskt gods och större verldslig makt, än som behöfves eller ens står tillszsmmans med kvikans rätt andliga välstånd och förkofran, förnekade sig lika litet i Danmark, som annorstädes. Ett karakteristiskt drag om ett par jutländska biskopar läses i Frey sid. 444. Såsom det tillika lemusar ett bidrag till den tidens lagstiftning och visar den i flera fall misskände Christian II i en bättre dager, ön man vant sig att se denne konung, synnerligen i Sverge, anföra vi följande: Anmärkningsvärd är äfven den förordning om vrak, hvilken konungen utgaf, och hvarigenom den på ett omenskligt sätt missbrukade strandrätten blef upphäfd. Denna förordning innehöll, att de skeppsbrutne skulle tillåtas sjelfve :berga sitt gods, och att det vid lifsstraff vore förbudet en hvar att oombedd i :bergningen deltsga, hvaremot embetsmännen förpligtades attskaffa biträde, om sådant af de skeppsbrutne äskades. Godset skulle skulle skaffas i säkert förvar och bergarena åtnöja sig med bestimd lön: var ingen känd egare till det i land drifna godset, skulle det förvaras ett helt år, inom hvilket rätt egare egde att anmäla sig. Embetsmännen skulle göra offentlig räkenskap öfver strandgods for att Kongen ikke skulde höre ilde. Konungen sjelf skall genom denna förordning lidit en kännbar förminskning i inkomster, och Biskoparne på Jutland lära äfven, eburu ogerna, fått vidkännas en betydlig förlust. Ett par af dem; som för konungen hesvärat sig härö!ver, men fått till svar, ait strandrätten, såsom okristlig, bort afskaffas, förfäktade sin rätt med det oväntade skälet, att i bibeln ingenting förekom. Ivarkon om vrak eller strandrätt. De båda hedersmännen lära likväl förlorat koncepterna, så snart de af konungon blifvit hänvisade till femte och sjunde buden. För det undertryckta bondeståndet gjorde Christian II mycket. Det var ej nog att han förbjöd den onda och okristliga seden att sälja de arma bönderna, utan han gjorde tillika den inskränkning i det grymma Vornedskapet, att bönderna på Seland, Laaland, Falster och Möen skulle, när deras herrskap handlat oredligt med dem och gör dem olag och orätt, kunna flytta från godset, liksom bönderna i Jutland, Fyen och Skåne. Då en gård uppläts till brukning, skulle äfven vissa år bestämmas, inom hvilka brukaren ej kunde bortvisas, så framt han erlade det öfverenskomna Jandgildet och ordentligt skötte den emottagna gården: cch om detta sednare skulle icke jordegaren, utan konungens länsman tillika med tolf bönder ega ett afgörande utlåtande. Bönderna fritogos vidare från skyldigheten att under bergningstiden inställa sig på klappjagt och körslor, äfvensom att emottaga oxar till utfodring. De skulle för öfrizt ega rätt att sända sina barn till städerna för att lära hvad handtverk de öpskade. I allmänhet använde. denne konung en synnetlig omsorg på befordrandet af folkets upplysning, och af honom infördes många och vigtiga förbättringar vid undervisningen: Böndernas barn skulle undervisas i religionens hufvudsanningar, samt i att läsa och skrifva danska; borgarenss borde läras att läsa, skrifva och räkna, samt derefter ett handtveik. De lårda skolorna sökte han uppbjelpa, dels genom en ny skolförordning och bättre läroböcker, dels genom en förökad lön åt lärarne, som jemväl nu fingo sig förelagda ordentliga lärdomsprof; och alla barn, som voro bestämda till studierna, skulle härefter besöka latinska skolan och icke sättas till olärde män, som förderfva dem under deras första ungdom, hvilket aldrig sedan kan åter upprättas. Att längre uppehålla sig vid Christian II:s reformförsök tillåter ej det inskränkta utrymmet. Anförarne för de båda högre stånden, hvilkas usurperade rättigheter så starkt hotats, lyckades störta den djerfve angriparen från tronen, och sedan detta värl var utfördt, återstod ej annat för den segrande och förolämpade aristokratien, än att högtidligt uppbränna de nya lagarna, såsom skadliga och stridande mot goda seder, men oaktadt denna deras skadlighet och osedlighet, blef dock en stor del af dem upptagen i de följande konungarnes förordningar, fastän icke så många, som det, särdeles hvad bondeståndet angår, hade varit att önska. Litteraturöfversigten vidrör: Predikningar och Religionstal al J. P. Wåhlin. Ref. (—N) anser, att flera af ifrågavarande predikningar och tal blifvit hörda och lästa med verklig uppbyggelse. Deras innehåll är i allmänhet sådant, att det icke behöfver stöta eller såra ett för kristlig sanning öppet, mot mindre väsendtliga fel fördragsamt sinne. — — De bjuda sitt ipnebåll i ett språk, som, merendels rent, icke sällan bär prägeln af den vältalighet, hvilken kommer från ett hjertligt och varmt sinne., Detta omdöme slår på det hela in med den rec., som i Å. B. varit synlig öfver den Wihlinska predikosamlingen. Magdeburg icke genom Tilly förstördt, och Gustaf Adolf i Tyskland, äro tvenne historiska afbardlingar af Alb. Heisig, öfversatta från tyskan. Här är endast frågan om första häftet, som genom en stor mängd skäl och historiska urkunder vill göra troligt, att den Magdeburgska branden, hvilken så länge och allmänt blifvit lagd Tilly till last, egentligen bör skjutas dels på borgerskapet sjelf, dels på en i staden kommenderande svensk, Falkenberg. Saken, eburu den ännu låter något paradox, förtjenar utan tvifvel uppmärksamhet; men den skugga förf. till icke cbetydlig del kastar på Gustaf Adolf, för urzktlåtenheten: att rädda Magdeburg, mildras genom ref:s (S—s) anmärkning, att konungen af sitt eget intresse var uppmanad att