Aftonbladet – 30 december 1847, sida 3

vara i behofp, och under uppgift, att de insamlade medlen då utgjorde 25 riksdaler (riksgälds eller banko nämde han icke), lemnat henne tre riksdaler iksgälds, och en gång, sedån den 29 November blifvit, i JM 94 af tidningen, redovisade tillsammans 29 rdr 44 sk. banko, med hennes son skickat till henne tre riksdaler riksgälds, hvilka sex riksdaler riksgälds eller fyra riksdaler banko utgöra allt hvad enkan, enligt den 20 December inför vittnen gjord uppgift, då bekommit af de för henne och barnen insamlade, redovisade, medlen. Detta sista, som å ena sidan återför tanken till dispositionen af Almunge sockens undsättringslån, påminner å den andra om slutet af Fredmans 40:de Episte!, pangående bröllorpet hos Bensvarfvars). En rättelse, som uraktlåtits, torde här få göras: Uti Aftonbladet 4 279, (den 4: dennes) 3 sidan, 3 spalten, 98 raden, står: Sept.; bör vara: Augusti. Stockholm den 24 December 1847. F. J. Lorich. De åberopade bilagorna ha blifvit red:n förevisade för att bestyrka riktigheten af den här ofvan framställda anmärkning om ett misstag af årtalet 4835 i stället för 14845, m. m. I anledning af den i gårdagens Aftonblad införda skrift af provincialläkaren herr doktor Sommelius må här tilläggas: Förbigående hvad herr doktorn i öfrigt ordat, hvilket, likasom det hela, utan de beriktiganden, som dervid kunde göras, talar fir eller, sanningen att säga, mol sig sjelft, vill jag — jemte den anmärkning, att det i Aftonbladet den 4 dennes, MA 38 (279), framlagde beedigade betyget, rörande förloppet af den å torparen Erik Erssons döda kropp anställde besigtning, är undertecknadt af två vittnrsgilda personer, hvari den tredje sedermera inslämt, men icke, såsom det kunnat vid hastigt påseende hafva förekommit prov.läkaren herr doktor Brandelius, af endast ett vittne; att, utom det att den af hr doktorn citerade noten till 4 kap. 2 af 4848 års Stadgande uttryckligen föreskrifver vittnen, och icke blott vittne, det trovärdigaste vittnet, bland dem, som hr doktor Sommelius hade att tillgå i fråga om den döde Erik Ersson, icke kunde vara länsmannen, hvilken genom sitt beteende i den till hr doktorn remitterade rapporten gjort sig icke blott jäfvig, utan till anklagare eller rättare angripare, och att, i allt fall, det väl behöfliga intyget rörande t. ex. herr doktorns uti skriften omtalade gående med fingrarne uti det der gelået, hvilket gående, med sin beskrifning, ovilkorligen påminner om kräftorna i brefvet, skulle, om äfven detta gåfves af länsmannen, vara desto vanskligare, som dennes stora mage icke stod ut med att tillåta honom vara invid förrättningen, från hvilken han, ändock hjelpt af tobaksrökande, och af den fjerde närvarande personen, under springande mellan kyrkogården och fattigstugan, alltjemt betjenad i och för röknivpgsämnets påtändande m. m., höll sig på afstånd — här endast anföra, att den 4:de punkten i doktorns förevarande med edsförbindelse försedda skrijt bestyrker sanningen af de två (nu tre) vittnenas utsago, att icke ens västen, som den döde hade på sig, blifvit öppnad, än mindre underlifvet. Jag torde ock få upprepa slutet af skriftens ö5:te punkt: Sedan der, bland annat, uppgifvits möjlig heten, att våld kunnat äga rum å hufvudet, utan att lemna spår på Erik Ersson, i det skick hans Kufvud befanns (hvartill kan läggas, att ingen ting lärer hindra, att t. o. m. gift kunnat vara uti det innanmäte, som af doktorn icke öppnades och följaktligen icke undersöktes), lyder denna ö:te punkt ordagrannt: Likaledes har till besvarande af frågans första del af samma ordsak, endast den reflektion, i stället för yttrande, kunnat lemnas, att kroppens hasligt fullbordade förruttnelse i sin mån synes gifva någon sannolikhet åt den yttrade förmodan etc. — (Erfarenhet och vetenskap säga, att ymnig tillgång på safter — just motsatsen af den afmagring, som är följd af svält, och ännu mera af långsamt svält, påskyndar kroppens förruttnelse) — och vidare (allt ordagrannt): Dessa yttranden hafva synts mig (Sommelius) af så föga bestämdhet och sålunda af så föga vigt, eller bindande cgenskap, att jag ej ansett dem med ed böra fästas, utan snarare med utetemnandet af densamma, velat antyda deras lösti;het. Sens moral. Sedan, jemte det öfriga uti doktorns skrift, hvilket hufvudsakligen är helt annat, än hvad det d. 21 och 23 Augusti afgifne embetsbetyget innehåller, denna sista uppgiften, om löslijheten af den der reflexionen (af länsmannen åberopad såsom doktorns uflåtande) i afs ende på den ,långsama svälten, nu blifvit af herr doktor Sommelius bestyrkt med embetlscd; så får länsmannens yltrade förmodan om denna svält, (rätteligen: detta svält), hvilken han först lagt till grund för doktorns lösliga reflexion och sedan velat på denna stödja, nu stå qvar, blottad och bar, för länsmannens och, om uppmärksamhet lemnas åt hvad jag i min, här ofvan omförmälde, vederläggningsartikel anfört, så väl som åt Erik Erssons enkas uti det nu företedde betyget JM 4 inför tyå vittnen gjorde förklarande, att hon visste, det man gaf henne skulden för det, att mannen dött af svällr, för kennes räkning. Något stöd kan icke åt denna yttrade förmodann vinnas af den. merberörde doktorns reflexion d. v. s. från läkare-utlåtandet, enär icke allenast detta saknar det påbudne beedigandet, utan tvärtom doktorns: nu framställde påstående om rTreflexionens löslighel är af honom med embetsed bekräftadt (för att icke nu vidare tala om reflexionensp ofvan anmärkte strid mot erfarenhet och vetenskap). IR Stockholm den 30 December 1847. ee F. J. Lorich. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Gossebarnet Carl Gustaf, 7 veckor gammalt, af