Aftonbladet – 28 december 1847, sida 3

14:e S uti lag för verkställighet af fängelsestraff lyder: De som till fängelse (nemligen gemersamhets) under första grad dömda äro, må ej, vid arbete eller eljest, sig emellan samtalav. Detta är en fullkomlig omöjlighet att förhindrajemedan, om ej tungan får brukas, ingen tillsyn lärer kunna hindra blickar, kroppsrörelser och arbetsredskap att utgöra samtalsmedel, så mycket vissare, som ett dylikt teckenspråk länge varit inom fängelserna traditionelt. I stället för åtlydnad skall ett sådant stadgande, som ej kan händhafvas, uppväcka fångarnes täflan i mångfald af elusioner. Deras häraf uppkommande förakt för en vanmäktig lag, deras skadeglädje öfver den lurade vakten, det glada tidsfördrif de äga i denna täflan af fintlighet, skola ingifva känslor, som föga lära bidraga till den afsedda förbättringen ?). Ehuru visserligen stilen icke är jemnförlig med 1840 års representations-betänkandes oöfverträffliga tistelspråk, en verklig vårblomma från det tidehvarf af barbari, dit vi ledas, nalkas dock häruti detta lagförslag nämnde sin stora föregångare, i samma mån det långt afviker från ännu gällande lags, i all juridisk skrifart lemnade, fulländade mönster ??). Såsom bevis på arbetets oreda och dess svårfattlighet, torde vara nog att anföra: 10 kapitlets 410 hänvisar till 7:e, 8:e och 9:e; men den 7:e försänder läsaren till 47 kap:s 4, 5 , hvaraf den första har 2 momenter; derjemte till 9 kap:s 1 ; — 8:e S af 40 kap. skickar oss först till 5:te S, som åter hänvisar på 3:dje, och denna på både 4:sta och 2:dra, sedan till 7:de, hvars flera citater redan äro nämnda, hvarefter 9:e ånyo anvisar både till den ö:te och 8:de; således 44 olika S, oberäknadt deras momenter och de flera till samma S här förekommande återgångar ?). Uti 6:te kap:s 4:sta 8 uppräknas ett stort antal omständigheter, som skola öka eller minska straffbarheten; men dessa äro sammanblandade uti en så lyckligt träffad villervalla, att det är omöjligt inse hvilken som skall vara den mildrande eller försvårande, såsom t. ex. gerningsmannens egna elakartade begär eller böjelser, som genom en fortgång af ordet eller blifvit sammanställda med andras bemödande att förleda, med nöd och med öfverilning, hvilka alla sednare otvifvelektigt skola leda till mildring, den brottslingen således skulle i samma större mått åtnjuta, som hans begär eller böjelser vore riktigt elakartade! I sanning, herrliga bekräftelser på ord ur kommittn: att denna lag skulle blifva lättfattlig och en bok för folket! :5). Redan är ådagalagdt huru den otillbörliga beräkningen af böter vid förvandling till fängelse, lockar till bedrägligt undandöljande af tillgångar. Inför moralens domstol är bedrägeriet ett bland de -svåraste brott, emedan dervid ej, liksom hos många andra, öfverilningen eller passionens våldsamhet, ej sällan utan egentlig elak vilja, brådstörta menniskan. Till bedrägeri erfordras deremot vanligen lång öfverläggning och långsamt utförande, med listiga beräkningar, hvarunder bättre känslor, om de funnits, ägt tid återtaga sitt herravälde; men detta nesliga brott gynnas med böter eller ett ringa fångelse, i de flesta fall till lägsta grad eller den närmaste 6:te, och i några få, nästan oerhörda casus, anpset vara nog näpsadt med 4:de graden :). Uti 14:te kap. 22:a har jemväl fisten uttryckligen blifvit strafflös förklarad, d. v. s. tillbörlig, fall närmaste anhörige med list befria häktad per son. Väl kan ett sådant ingrepp af blodsbandet i lagens och samhällets rätt möjligen blifva föremål för nåd, till och med låtsas af lag vara förglömdt;! men omöjligen kan den som vill bevara moralen gilla listen, hon må användas af hvem som helst; eller den som vill höja stat uppöfver enskild, uppanbarligen tillåta en sådan befrielse 37). Uti det gamla Roms dygdiga tider straffade fäler sina barn till lifvet vid deras minsta försök, äfven genom enokildt burömliga gerninger, att haäinka samhällslydnadens kraf. Detta folk uppsteg ock till maktens, litteraturens, till ärans och odödlighetens högsta spets. Vår samtid söker alltid och allestäles, jemväl på mångfaldiga ställen uti ifrågavarande ag, att sätta personlighetens små fordringar uppöfer statens stora; och detta är icke ett bland de ;vagaste utbrott af den: lavaström som, i mångfalliga riktningar fördelad, hotar att öfverhölja våra edan halfförbrända samhällen ?5), ätta embetsmannen i tillfälle att undersöka örhållandet, d. v. s. uppgifva alla de omstänligheter, som för denna undersökning fordras. ! 32) Hela detta vältalighetsstycke ådagalägger, tt hr Rääf icke behagat taga kännedom om vad som kall:s det Auburnska fängelsesystenet, ehuru han derom kunnat få tillräckligt esked i motiverna. Det innefattar dock en af idens stora frågor. Men hvad bryr hr Rääf ig om dem? Han gör med dem, som väderuden gör med vindarne, knyter dem alla i en äck, och tror, att de ej skola komma ut igen. fen pytt, hr Rääf! de komma nog. I 33) Åter en liten stump af de vanliga väl-) alfghetsprofven. Hvad hade 4840 års repreentationsförslag här att göra? Men hr Riäf krifver7de rebus variis et nonnullis alii:;. ch detta hör till den-så mycket omtalade rean i tankar och skönheten i stil. Om någou kall rädda oss från det barbariv vi gå till vötes, så är det ingen annan än — br Rääf,: 34) Den som förstår att läsa och tillämpa 4 ig, skall troligen ej fiana den ringas:e oredaj ller svårfattlighet i de här citerade paragrafer. vårare torde det mången gång vara att taga. I l j i J ) fs l hr kd fr oh bred