Aftonbladet – 27 december 1847, sida 2

i — Det har åter blifvit en ledighet ibland de aderton i Svenska Akademien genom förre envoyän baron Gustaf von Brinckmans dödsfall, som inträffade i förrgår juldagen på eftermiddagen, vid nära 84 års ålder. Friberre von Brinckman var en man, som i flere afseenden efterlemnar ett aktadt och värdefullt minne för både förståndets, karakterens och hjertats egenskaper. Såsom dilettant på littersturens och vetenskapens fält, (eller mer än dilettant, ty han kunde, såsom linguist verkligen räknas tiil de lärde), var han en af sitt lands prydnader, och i det stora och vackra bibliothek han efterlemnar och redan under sin lifstid donerade till Upsala akademi, har han rest sig en ädel och varaktig minnesvård. Få personer hafva dessutom varit i beröring med så många politiska skiften, som han under en händelserik lefnad, och ingen privatman stått i så nära relation till åtskilliga af Europas furstar. Detta bör ej så förstås att han spelade någon stor politisk roll, ty hans lynne var mindre skapadt för det aktiva af statsaffärer än för det förtroliga umgänget. Men det låg något älskvärdt uti den egenheten, som han hade framför de flesta andra, att kunna förena en fullkomlig uppriktighet i sina konfidentiella yttranden, samt värma för frihetens sak, mer än man kunde vänta under de omgifningar hvari han befann sig, med en grannlagenhet som icke komprometterade något förtroende. Bland hans efterlemnade papper finner man också flere smickrande handbref från nuvarande konungen af Preussen och kejsarinnan af Ryssland, med hvilka baron Brinckman under deras ungdom stått i serdeles förtrolig bekantskap, och dessa bref utvisa att nimnde höga personer för honom hade en serdeles vänskap. Under de sista åren var han plägad af flere krämpor, som stundom till och med hindrade honom hela dygn från att tala; men märkvärdigt nog bibehöll hans själ härunder en oförminskad liflighet, hvilket understöddes af ett fortfarande godt minne.