Aftonbladet – 27 december 1847, sida 2

HR RÄÄF I SMÅLAND EMOT DEN NYA STRAFFLAGEN. Efter löfte meddela vi nu det långa diktamen, hvarmed hr kammarjunkaren Leonard Henrik Rääf bärom dagen på riddarhuset drog till strids mot förslaget till ny strafflag. Såsom Aftonbladet förut berättat, tycktes detta anförande genast vid uppläsningen åstadkomma ett visst intryck på en del af riddarhusets ledamöter, hvilket intryck man ock sedermera bemödat sig att underhålla och förstärka medelst det bekanta utgifvandet af trycket på subskription, äfvensom genom åtskilligt muntligt utpuffande här och der; ja, det har till och med inför en och annan fått gå och gälla såsom ett mästerstycke. Derföre hade det äfven varit skada att ej låta en större allmänhet få läsa det. Olyckligtvis förhåller det sig likväl med den båla skildring hr Rääf deruti uppdrager, som med vissa teaterdekorationer, de tåla icke vid att betraktas på nära håll, eller kanske rättare såsom med vissa balsamerade lik, som det icke går an att vidröra utan att de falla sönder till stoft. Lämpligast och kortast skulle måhända egenskapen af hr Rääfs anförande kunna uttryckzs med ett visst latinskt adjektivum, som det tills vidare är öfverflödigt-att nämna. Hr kammarjunksren Rääf är påtagligen riddarhusets magister Bautastenius; läsaren torde af br Blanches komedi känna sistnämnde berömde forntidsvurm, som var förälskad i hvarje lerkruka, blott hon var bestämdt tusen år gammal,. Likasom den berömde magistern, tål äfven hr Rääf icke den nuvarande tiden. Omvändt mot Tegner, när han sjöng: evigt ken ej bli det gamla, tyckes hr Rääf vilja säga: Evigt måste bli det gamla Endast vanans nötta lexa Ständigt repas upp igen Hvad föråldradt är skall vexa Men det friska, nya ramla Tills vi ha förstörelsen. Ty den nya tiden (icke tidningen Tiden, utan den andra), med allt hvad dertill hörer, och i synnerhet dess ider, än hr Rääfs buse, och om äfven hela verlden i öfrigt följde med tidens fordringar, står han ensam emot dem lika oförfärad, ja! såsom Horatius säger: Si fractus illabatur orbis Impavidum ferient ruin. Men vi vilje icke längre uppehålla läsarens nyfikenhet, utbedjande oss endast att få beledsaga anförandet, som här följer, med nödiga noter. Anförande i Ridderskapets och Adelns plenum d. 18 Dec. 1847. Då jag nu uppträder i afsigt att granska den nya straffbalk som blifvit Rikets Ständer förelagd, i förening med lag för verkställighet af fängelsestraff och författning om den förstnämdes införande, lärer mången finna otillbörligt att en man, föga bevandrad uti dithörande kunskaper, vågatiiett så svårtivärf sig åtaga. !) 4) Stolt som enigriddare och blyg som en jungfru, kan man säga. Men det är en falsk blygsel. Skulle den sore Guden, som låtit hr Rääf födas vill Sverges lagstiftare, ej hafva utrustat Honom med vett och mandom, att ett RS ana ee Ra bag Töre NR RT Ar AE RR ARA EA