Aftonbladet – 24 december 1847, sida 3

en dugtig sjömansknut på svansändan, kan tigerne) befria sig från fatet, utan det följer med på vilddjurets rygg. Trädsnittsplancherna, som göra detta äfventyr åskådligt, äro väl tecknade. — Lefnadsvishet för det uppväxande slägfet. Boken är ämnad att utgöra en vald samling sedolärande berättelser och liknelser, af utmärkta författaren. Den åtföljes af sex tyska stålgravurer, af fiat arbete, men ej. fria frin missteckning. Barnen se öfverbufvud ut som gammalt folk, och bära mera ängslighet i uppsynen, än som kanske behöfves. Berättelserna äro välmenta, och på flere ställen rätt vackra. rr —— — Fyra sånger vid pianot af J. Dannström. 4br. Hirsch. Detta lilla häfte, likasom de föregående af samma hand, utmärker sig för enkla, kantabla och sorgfälligt utarbetade melodier. Den första, Ave Mar:a, är en komposition i ren och hög stil, och af ett skönt uttryck. Den andra, Tyrolarns Hemkomst, hvilken, om vi ej missminna oss, varit hörd förut på någon konsert eller soir härstädes, och då blifvit emottagen med mycket bifall, utmärker sig för en gratiös och lätt hållning och täcka idger. Den torde dock icke vara så lätt att utförs, åtminstone fordrar den en utmärkt böjlig röst och mycken finess i exekution. Den tredje, Gandla miu.cn, är en liten tonmålning, hörande till samma genre som Den blinda violinspelaren i ett föregående häfte, och hvilken är ganska väl inventerad. Det är en guldbröllopssång, hvaruti den sjuttiåriga matronan i antika tongångar qväder om förr och nu. Den fjerde är en sång ur Vaudevillen Skomakaren och hans hustru, hyilket nummer redan på scenen vann mycket tycke, och hvilket torde kunna påräkna att bli den populäraste af dem alla, ja, till och med kunna förvärfva sig äran att en gång bli vefvad. Det är svårt att afgöra om företrädet emellan förutnämnda stycken; för vår del, ville vi gifva priset åt det första, men alla fyra skola utan tvifvel tillvinna sig vänner bland de många anhängarne af den Dannströmska sångmön, åt hvilken man miste gifva äfven det, i våra tider nog sällsynta loford, att hon aldrig bjuder till att flyga förbi sitt mål eller söker effekt på den naturliga känslansoch sanningens bekostnad, utan håller sig troget inom gränsorna al den sfer, som hörer henne till, och rörer sig dei med frihet, behag och hjertlighet.