Aftonbladet – 24 december 1847, sida 3

nen alla fyra skola utan tviivel tUllvinna sig vaner bland de många anhängarne af den Dannström ; ka sångmön, åt hvilken man miste gifva äfven let, i våra tider nog sällsynta loford, att hon alIrig bjuder till att flyga förbi sitt mål eller söker effekt på den naturliga känslansoch sanningens :bekostnad, utan håller sig troget inom gränsorna af len sfer, som hörer henne till, och rörer sig der ned frihet, behag och hjertlighet. —(Insändt.) TILL HERR DAHLQVIST med anledning af hans uppträdande i D:r Börjessons sorgespel Erik XIV och Erik! XIV:s son. Ridån går upp, — hvad tystnad i salongen! Man andas knappt, — en högspänd väntan rår; Och det är likväl icke första gången Som Konung Erik ötver tiljan går. På scenen föremålen snart sig röja: Det är på Stockholms slott, ett präktigt rum I kungens atelier ea stund vi dröja — Han sjelf der står, betagen, hänryckt, stum Framför sin nordiskt sköna Katarina, Som han på taflans duk har trollat fram. O säg! Med känslor sådana som dina Du ädle kungason af Wasa stam! Ar dig ej kronan tung idessa tider Af tvedrägt, blodigt hat och brödrastrider? Är dig ej konsten kärare ändå, Att i musikens verld lycksaligt svärma, Och att i färger himlens taflor härma, Och dricka poesi ur ögon blå? Men tyst! Hör, konung Erik sjelf nu talar. Oss tyckes rösten känd; blott en det fins Som talar så i konstens vigda salar, Och en gång hörd den stämman nog man mins. Har Eriks ande då sin boning tagit I konstnärns själ? Månn rösten oss bedragit? Nej, det är han, det Georg Dahlqvist är, För hvarje vän af svenska scenen Kär. Du konstnär! Hur förmår du så framkalla Ur kungagrafvars djup i högtidsskrud De forntidsstore män, och dem befalla Att återlefva på ditt skaparbud? Som högre känslors tolk du själen tjusar En orgelton i konstens höga döme, Som än med kraft igenom hvalfven brusar An som en andehviskning sakta susar Igenom rymden bän. Se! ditt diplom, Med konstens höga adel, Gud dig giftvit; Ditt konstnärskap står på din panna skrifvit. Hur lifligt sågo vi ej Eriks son, Med modrens hjerta och med fadrens sinne. En flykting, irrande, ack! långt ifrån Sitt dyra fosterland, vi honom finne Ån forskande i Alchomiens natt, Förgäfves säkande den golda skatt, Ån lyftas upp på solbeglänsta höjder Der honom vinka lifvets tjusta fröjder. Dock länge ej hans lyckas -stjerna blänkt, Förr än vi honom se i bojor sänkt. Hur sannt, hur skönt har du ej återgifvit De tvenne bilder Börjesson oss skänkt, Ibland det skönaste en svensk har tänkt Och som för svenska scenen mången skrifvit. Vid Melpomenes hof en utmärkt rang Du innehar; det synes du är sonen Utaf den Gud, hvars gyllne lyras klang De vilda, råa sederna betvang, Och hvilkens tjusningskraft j snillen lånen Då j med edra verk en verld förvånen, Och lären oss med aldrig glömda ord Att känna, höjde öfver menskors hvimmel, Hur konsten liknar denna stjernehimmel, Som högt sig hvälfver öfver natthöljd jord. Men ack! härnere får det sanna sköna Så ofta mången strid och motgång röna, Ty allt hvad lågt och hvad föraktligt är, Som djupt i mullen gror, framsmyger listigt De mjuka slingervexter här och der, Att draga ned det som mot höjden, dristigt Vill spira upp. Ehuru snärjd deraf, Du slitit snaran, bindren genombrutit, Och så med ökad fart din bana skjutit På konstens ofta stormupprörda haf. Den sanna konstnärn dukar aldrig under, Han framåt ilar, stödd på egen kraft, Och bygger ej på sluga menskofunder, Berusas ej af smickrets honungssaft. Ej någons slaf, han hlott sitt hufvud böjer När dödens engel på hans tröskel dröjer, Och då hans ande, som från jorden flyr, Får se hur evighetens morgon gryr. Hur hvarje jordisk glädje hastigt svinner, Hur hvarje älskadt väsens lif är kort, Ju mer man lefver, mer och mer man finner; En gång ock du från oss skall ryckas bort Som Hon, den sköna älskansvärda qvinna, Som våra hjertan så förstod att vinna, An såsom Orleanska Jungfrun, än Som Nelly i Högländaren, Som Leonora, Tassos älskarinna, Som Julia, som Grefvinnan Mac Gregor, Maria Stuart och Marie Tudor. Hon slocknat evigt, scenens sköna stjerna, Men vid dess minne dröja vi så gerna, Ty hennes bana full af lif och glans, Den var ju också din! Din skönsta lager Så ofta ju vid hennes sida vanns? Men scenen sällan sett i sådan dager, Ty hos Er båda skönt förenad var Den harmoni, som hvarje konstverk har, Då det vårt hela väsen till sig drager. Du än är qvar att dela scenens ära, Alt än oss många, många gånger lära Hvad dikten skönast, lifvet ädlast har; Men när en gång du bort ifrån oss far. -—I hyddan som uti palatsets salar l Ditt namn skall minnas hyarje gång man telar IS Om Erik Kung, om Borgaren tv Gent, s Om Rubens, Posa och om Tassos öde, b De store män, nu längesedan döde, g Men bvyilkas inre li? du oss gjort kändt; li Och dramats genius skall ditt rykte sprida r Med glans utöfver nordanlanden vida. h J, L. H—r. Iv oo ——s— 2 i (Insändt.) ID Något om det kontanta löneanslaget för inIz dela armeen. k Ehuru det i hufvudstaden församlade krigsbefä-)ni s förhandlingar icke blifvit officielt tillkännagifne fen