Aftonbladet – 24 december 1847, sida 2

Edmund skrattade väl med, men tyektes mindre belåten med dessa parodier på hvad han kallade sina poetiska försköningar af en sannfärdig händelse. i Jonas hade någon beläsenhet i historien, isyn-, nerhet i den gamla grekiska och dess myther.! lan förkortade således mången stund med att berätta för Helena om Argonauterna, deras införares strid för det gyllne skinnet, och flykt med den trollska prinsessan. Isynnerhet beskref han Medeas svartsjuka och hämnd, med ett så hemskt uttryck i blick och röst, att Helena tyckte sig se trollqvinnan med svart! fladdrande hår rida på de eldfärgade aftonmolnen. En annan gång, då han i djupa halfhviskande toner omtalade Paris dom, och den sköna Helenas bortröfvande, samt med improviserade fraser framställde den unge prinsens öfvertalande ord, då han ville rättfärdiga den skönas flykt från sin make — då fann Edmund; Häger så föga behag i berättarens talang, och Helenas spända uppmärksamhet och lifvade blick, att han förklarade, det sådana hedniska sagor I endast tjenade att reta och förderfva inbillningskraften. Kort derefter fann han, att det blåste nog mycket, att Helena kunde förkyla sig, och att hon gjorde bäst i att gå ned uti kajutan. Den unga hustrun lemnade nedstämd den fria naturens åsyn, för att i kojen, vid sitt lilla vaxljus, fukta sömnaden med några tårar. Edmund hade aldrig varit så tvär mot henne, som under denna resa. Medvetande af renheten i sitt hjerta och sitt uppförande, kunde hon ej heller tro honom svartsjuk; han hade: aldrig varit det förr, då dertill gifvits mera anledning, såsom under hans friaretid, då en rik handlande och en tysk sjökapten på samma gång täflat om Helenas gunst. Den tyske kaptenen, Meister, var just densamme, som väntade dem i Ystad, och Edmund hade emottagit hans anbud alt intaga alla måltider på hans eleganta fartyg, att göra en lustfärd med ho-. nom, då Helena skulle följa med — om Ed-! mund varit fallen för svartsjuka, hade han väl ej gjort allt detta, tänkte Helena. Nej, hans.