Aftonbladet – 24 december 1847, sida 2

matta guldfärg belyser himlahvalfvet — allt) detta motsade på intet vis det rykte om skönhet, som omgifver både natur och menniskor i denna gynnade provins. Du är skön,, sade Jonas sakta, nästan hväsande; du är skön och tyckes vara god. Jag tror nästan att mitt hjerta drages till dig. Men du älskar din make och är älskad, ja kanske älskad af honom. Det kan jag icke förlåta dig. Vackra ros, din fägring kan icke afskräcka den giftiga vind, som med tvedrägtens stormil snart skall störa din drömda frid., Bortjagande sina tankar, lemnade Jonas kajutan, för att aflösa skepparen vid styret. IH. Resan gick utan faror, men med knapp vind, hvilket just icke bidrog att skingra skepparens ovanligt mulna lynne. Hans hustru kände icke igen honom. Hon fruktade nästan att.den förr så lefnadsglade mannen kommit under inflytelsen af någon -förtrollning. Hon märkte ofta, att han fäste sina ögon på den främmande sjömannen, med ett på en gång sorgset och frånvarande uttryck. Edmund brukade stundom efter denna skärskådning trycka handen hårdt emot bröstet eller föra den öfver ögonen, liksom för att bortjaga en synvilla. Det hände då äfven att hon, ifrån att vara tyst och allvarlig, började tala och skämta med en viss öfverdrifven vild glädtighet, som steg upp i fantastiska former, men fördunstade lik en dimma. Han berättade då månget äfventyr och mången bragd, med så djerfva färger, att Helena knappt kunde andas af nyfikenhet eller högt uppdrifven fasa. Men då skepparen slutat något af sina praktstycken, tog Jonas en lika rask pensel, doppad i hafvets skum, och började måla ännu underbarare äfventyr, men med löjlig öfverdrift, att han, likasom i ett förstoringsglas, visade Helena det orimliga och det uppdiktade i hennes mans intressanta berättelse. Helena måste härvid hjertligt le, och sade med ungdomlig skrattlust: J ären rätt goda, som roar mig med att ljuga i kapp