Aftonbladet – 21 december 1847, sida 1

tor Regeringens atgärder, och det at nenne toljda Isystem; och vi tro det således vara en förderflig loch olycksbringande sats, att inom den offentliga Idiskussionen hvälfva en sådan ansvarigbet på Konungen, eller att yrka att den allmänna meningen Ivinner uppå den mera bestämda position, som erhålles derigenom, att Konungen person! gen, som man säger, tages för hufvudet och sålunda blir en skottafla för både det allmänna och enskilda missnöjet i afseende på icke blott den hela rigtningen, lutan äfven hvarje detalj af Regeringsbestyren. För lvår del anse vi detta vara helt och hållet oförenligt med det konstitutionella statsskicket, och att man lgenom att följa en sådan politik slutligen torde kunna stanna vid — den bekanta Ryska Chartan. Låtom oss rasta litet har för att icke taga Iför oss för mycket i sender. Allt hvsd D. A. It det här citerade stycket framhåller af grundlagens föreskrifter har sin fulla riköoghet, och vi är2 så mycket lyckligare att kunna instämIma deri, som den af D. A. klandrade Afton:Ibladsartikeln innehåller ackurat detsamma; då Aftonbladet framstållt såsom sjeliva den LbeIrala fraktionens lära eller politiska hufvud.Jaazxim, att landet skell styras genom en ans Jomen i allmänhet, som tillägger Ständer Iobeskattningsrätten, pröfningen af de föremål, Ihvartill skattmedlen skola snvändas, rittigheIMten att granska statsrådets protokoll och ställa rådgifvarpne under ansvar eller begära deras -Insvarig minister, och konungen deremt anses -Instå öfver partisrna, samt denna frabtion stödjer sitt påstående v.d andan ai regeruigsforna hela entledigande, med mycket mera, som f-amställer statsskicket såsom baseradt på folksuveräniteten. Ar detta nog tydligt eller icke? Står det i motsats till det ciierade stycket i Alehanda, eller kan icke det sednare snarare sögas vara bloit ett upprepande af hvad Aftonbladet framställt sisom det liberala partiets doktrin? Och hvarifrån bemtar då Allesanda avledningen tilt sin boimbastiska förklaring, att den snart sagdt farbgaste af absolutismens läror, beredt sig inrymme hos Aftonbladet, och att det nya Allehanda, i motsats härtill, drager ut att poåterkalleligen bestämma den ståndounkt, på hvilken red. af detta blad (Allehanda) i sämnde hänseende sig befinner,? Ssulle men ej svart sagdt kunna tro, att den nya ärligheten i Dagl. Allehanda har ett litet slägttycke af den gamla, att nercligen ibland råka litet på sned, Men vi vilje försöka att upplysa den saken litet närmare: Allehanda har, vi tvifla icke derpå, menat fullkomligt väl, men har endast uraktlåtit att iakttaga en skilnad, som likväl är, som man siger, förbaskadt nödvändig, emellan tvänne begrepp af mycket olika betydelse, nemligen begreppet är och begreppet bör vara. Allehanda säger sjelf på ett ställe: Då imede lertid frågan huruvida Sverge är och bör vara ett konstitutionelt samhälle, eller or vi endas: lefva i ett slags civiliseradt Ryssland, innebär en af de lifsfrågor, om hvilka det är af högsta vigt att allmänheten känner en uppträdande publicists tänkesätt etc. Nu äre vi aldeles ense med Allehanda att Sverige bör vara ett konstitutionelt samhälle, och eiter erinran om det ur A. B. här upp--: repade stycket tro vi icke ens att Allehanda drager detta i tvifvelsmål. I frågan om hurur vida det är ett konstitutionelt samhälle åter, äger tilläfventyrs någon olikhet rum, d. v. s. i ordets fulla mening, så, som Allehanda sjelf ponerat den: En publicist, som vill handla i sann konstitutionell anda, kan således icke under något vilkor adoptera, att de redliga och skickliga, rådgifvarne skulle betyda ingenting, utan Konungen ensam all eller ock, vid motsatt förhållande, de förra kunnaå låna s:g till redskap för hvilka maktmissbruk som heldst, under skygd af Konungens personlighet, och i öfvertygelsen att åtminstone den moraliska ansvarigheten och nationens missnöje ändå med hela sin: tyngd fölle hufvudsakligen på Konungen. Alldeles riktigt, ja, på visst sätt. Men det blir äfven här nyttigt att utreda och skilja det som ej hör omedelbart tillsammans, för att få frågan fullt klar. Vi utgå således gemensamt från den öfverenskomuwelsenp, att grundl:gen innehåller många föreskrifter som begränsa regeringsmakten i det hela, ehuru det var för mycket sagdt af Alleuanda, äfven i den delen, att ständerna hafva halfva lagstiftningsrätten, ehuru konunsamakten ensam äger hela den ekonomiska lagstiftningen, jemte makten att organisera statsförvaltningen, inrätta nya embsten, om den kan få avslag dertill 0. s. v. Men allt deita angår: ej omedelbart den frågan hvarom nu tvistas, huruvida styrelsen, i och för sg sjelf betraktad, verkligen är konstitutionel i den meningen att systemet är ministerens, rådgivarnes, icke wozungens. Här begynner bristen i Allehan-. las logik. AHehanda säger sig icke känna nå301 monarkiskt samhälle, hvars grundlag så: ovillkorligt som den svenska regeringsformen uttalar den tankan, att ansvarighet för Regeringens åtgärder och beslut finnes hos hvad 3arundlagen kallar konungens rådgifvare. Men vad säger då grundlagen kärom i afseende på mfsudpankten om rådgifvarnes förhållande till onungen? Jo, Allebanda har upplyst det. Minitrarne kunna ställas till ansvar eller deras entedigande begäras, enl. 106 och 407 S6:na, och ntet konungens beslut är-gällande utan en miisters underskrift eller kontrasignation. Godt, nen hvad ansvarigheten på konstitutions-utkottsvägen beträffar, veta vi längesedan att len under närvarande representationssätt visat ig vara ingen, hvilket ock avmärktes i Av B:s rtikel. Då återstår den omständigheten, att ntet beslut kan utfärdas utan ministerns under: krift, och att han kan vägra kohtrasignation om onungen vill fatta ett beslut som strider mot rundlagen. Vi acceptera i fullaste bersärkelse, tt en minister i följd af denna föreskrift äger våde rätt, befogenhet Och pligt att göra sina sigter gällande inför konungen och dervid akttaga det allmännas rätt, samt att resignera,