Aftonbladet – 20 december 1847, sida 2

jag bemärkt Carl den XII:s page af L. D. G. Det bästa denne författare lemnat var onekligen de första uppsatserna i Linnea Borealis. Ju mer han sedermera sökt vända sig åt det verkliga lifvet, händelseverlden, desto mindre har han lyckats. Det är en stor konst, konsten att finna sig. Min tro är, att förf. till Carl den XII:s page helt och hållet misstagit sig om sin kallelse, Förf. till xom konversation, borde kunna säga honom det. Mig veterligt finnes ingen i Sverige, som skulle genom konstkritiska, spekulativt wstetiska genremålningar göra honom, äran stridig, om hen ville egna sig deråt. At det hållet löper vägen till hans framtid! Nordstjernan utmärker sig i år, som de föregående, för sitt vårdade innebåll. Främst, både i bokstaflig och figurlig bemärkelse, står en fint broderad, halft leende, liten skizz af Vendela Hebbe. Jag läste härom dagen i ett franskt arbete följande charmanta uttryck: vavec Yimagination gaie elle avait le coeur triste; Cost la plus aimable espece de gens. Det är af det slags folket den lilla skizzen är. Dernäst i värde är en novellett af KjellmanGöranson, en, på några små osznnolikheter när, ganska väl utförd genretafla. En monolog af Jolin, kallad Siudentens Moajnatts, är på sina ställen rätt humoristisk, för öfrigt objektivt och lätt skizzerad. Emilie Hö,qvists minnesvårde, så är den enkla titeln på ett arbete, som de sista dagarne af veckan varit tillgängligt i bokhandeln. Emilie Hö5gqvist var en mellanlänk mellan Södern och Norden. Egande 1ordiskt vemodig känsla i rikt mått, denna om jag så må säga rordiska sommarnattsskymning, som finnes i vår nationalkarakter, förenade hon dermed det sydländskt iätta behaget, skänkande söderns varma kolorit åt henne omgifvande föremål. J:g skulle mycket misstaga mig, om icke, under framtida färder mellan Avasaxa och Vesuveno, hennes graf blir ett hviloställe för den resande skalden och konstnärn. De skola sjunga och dikta om henne! Hela hennes lif, från början till slut, konstnärns och menniskans, var en ilande lustfärd utåt lifvets flod under ljuf musik, en fan:astisk leende dröm, under hvilken de blå böljorna väl ögonblicklig! tekfullt slogo mot båten, men på ringa afstånd derifrån speglade sig himlens stjernor i det stilla djupet, öfver hvilket hennes längtande konstnärsande med svandunsvingar flög mot det idealiska målet! Hennes lif kan ej förfela sitt intryck på kommande diktarsinnen. Det omrämnda arbetet innebåller en nätt minnesteckning, utdrag ur hennes dagbok (hvilken helt och hållet enskild och utan anspråk sldrig vsrit meningen att publicera), jemte åtskilliga omdömen om hennes konstnärskap och en planche, föreställande grafven i Turin. Det hela är väl utfördt och utstyrdt med typografisk elegans. M:il Högqvist lärer gjort en testamentarisk disposition åt den väninna, som under årtal följt henne och vakat öfver hennes sista stunder. Tillgång dertull fanns ej. Om jag ej blifvit felaktigt underrättad, är det ifrågavarande arbetet, äfven i detta bänseende, en minnesvård. Inkomsten af arbetet lärer nemligen vara ämnad till fullgörande af denna förbindelse.