Aftonbladet – 20 december 1847, sida 2

licbet, och undrat hvem det kunde gälla. Presidenten Hartmansdo;f? tycker ni det! Hr Rääf i Småland? åh nej! — Gissa! — Hvilken annan än Tidens Don Juar, Tidens P.2— Ack, hvilken man! Först förälskar han sig — sjelf en Sonderlingo — i Schweziska Sonderundet; omfamnar detsamma, representeradt af Times, med hänförelse, med sydländsk glöd, liksom Ixion omfamnar Junos skugga, och öfverger det derefter totalt i tborsdagsnumret, i hvilket han rätar ut hela sin herkuliska figur och rikter smäktande ögonkast på vår stackars regering, som står och ser förlägen ut, klädd i kongl. propositionernas fikonalöf. Hvart skall det bär tagavägen? frågar man sig tyst — skali hon kunna motstå professorns propositioner?, — Men icke nog dermed; hvad gör P. en attendant? — Han framkastar erotiska vinkar om Aurora Königsmark och grekiska profiler, och varierar, med anledning af det konservativa partiets föreslagna deportation, Tegners bekanta: O! den som långt, rätt långt från striden, I någon vän ig dal der friden Emellan bergen bosatt sig, Fick lefva och fick dö med dig! Huru skulle väl den stackars veckan kunnat motstå all denna professorns grekiska eldp? Denna eld, hvilken, som man vet, brann i sjelfva vattnet, brann i thorsdagsnumrets spalter! — Också smickrar sig den Don Juaniske P. med att nästa år skall göra ofantliga folier för honom, jag menar betala 40 rdr bko för Tiden! — Aber — ralentando muss du blasen säger jag med Vielka Jenny Lind. Lemnom Tiden i fred! Tiden lider nog ändå. Lika löjligt som det vore att klandra prof. P. för bans bristande praktiska kännedom, och med hållkarlen utropa: sVara professor och icke veta att det ej ficnes nogon reserv vid Roiebrol, — lika stori och fullständigt misstag är det af hr P., att ban, en vetenskapens och ideens man — kastar sig in i dagens politiska och polemiska frågor och bestyr. Man brukar säga att man känner igen spåren af den eller den författarens stil. Författare lika prof. P. äro lätt uppspårade när de politisera. De gå alltid inför med fötterna. Lördagens förmiddagsplenum på riddarhuset var i flere hänseenden märkvärdigt. Hr Rääf i Småland, konservatismens archeologiska, mesogöthiska, antiqvariska och antediluvianska talare, uppträdde med en lång kritik öfver det nya lagförsleget. Föga förslaget uppträdde derpå en annan af konservatismens exaltados och yrkade att denna hr Rääfs kritik måtte blifva atryckt.. De konservatives president och efter honom dess advokatfiskal instämde deri. Hvad tycks! man ville helt enkelt förmå Ståndet att på förhand uttrycka en opinion, taga initiativ i denna riksvigtiga fråga, om hvilken pluraliteten ännu icke kunnat erhålla behöflig och fullständig kännedom! Lyckligtvis hejdades ifvern, att med typografisk lyx utstyra hr Rääls anförande, af flere talare. Baron A. Raab, hr Hjerta, baron Hugo Hamilton m. fl. yttrade sig skarpt deremot — och hast du mir gesehen! de konservative fingo icke sin vilja fram! Men — chassez le naturel il revient au galopl Hvad gjorde nu de konservativa? Jo, man tror sig med visshet veta att en subskription dem emellan privatim cirkulerat, för att ändå befordra anförandets tryckning. — Imedlertid uppträdde hr Rääf och förklarade sig icke önska sitt opus tryckt. Månne hr Rääf härvid kom att tänka på fabeln om rönnbären? — Få nu se om det privata arrangemanget lyckas bättre. : Jag nämnde Jenny Lind för en stund sedan. Hon sjöng tvenne arier på hr Randels konsert i tisdags. Den ena var den verldsbekanta Casta diva ur Norma, och den andra: Viclkas aria ur Feldlager im Schlesien. Om den förra är intet annat att siga, än alt man vet hur hon sjunger den, om den andra skulle jag vilja yttra några ord. Den utgör egentligen biott en täflan mellan rösten såsom instrument och tvenne flöjter. Uader det flöjtpassagerna imiteras, drillar hon till ibland — har ni hört hennes drill? Icke sant, bon har eit belt bo med näktergalar i strupen, som öka sig år från år. Meyerbeer har passat på tillfället att låta böra kanske den originellaste musik, han ännu diktat. Först drilla alla dessa näktergalar på en gång, och det så starkt, så fullt, att hela Iuften liksom vibrerar deraf, och sedan hoppa och voltigera de qvittrande från gren till gren, kors och tvärs, upp och ned, och samla sig sedan igen, för att drilla ånyo. Något liknande i den vägen har jag ej hört. Persianis fioriturer äro ett intet deremot. Fredagens representation af pRegementets dotter föregicks äfven af en auktion. Den var mindre animerad än den föregående, men auktionsroparen deremot vida mer humoristisk. Man kunde märka att riksdagen och de franska spektaklerna gifvit riktning och utveckling åt hans bildning. Han ropade nemligen ut logerna JV 4, 2, 3 0. s. v. vå 46 rdr bankop, på 46 och 32, å 20 rdr partietv. Jag kan undra, om man läte de konservativa utropas, hvad man skulle få för partiet, det vore gudnås osäkert om man blefve af med dem! Hvad Iran kan säga är, att de, som fastnade för dem, licke gjorde något godt parti. I thorsdags var madame Stephens recett. Programmet var inbjudande. Une MademoiIselle å marier och Un verre deaun. Ala lunga demoiselles å marier voro naturligtvis nyIfikna att få se hur det går till. Madame StieIphen var, som man kunde vänta, superb som Idrottning. Pjesen gick som vanligt med utI märkt ensemble. Accessoirerna voro dock mer län pauvra. Också har jag hört flera damer lopponera sig, t. ex. mot en sådan soffa, som Iden i drottningens budoir. En drottnings buIdoir måste, hon är ju äfven qvinna! vara litet .Imer kokett, litet mer drömväckande, med ett lord, tant soit peu appetissant. M:lle Felicie