Aftonbladet – 16 december 1847, sida 2

enheten visat det vara en följd af det bristålliga representationssättet, att nationen omöjigt kan, på den i regeringsformen gifna s. k. onstitutionsutskottsvägen framtvinga någon verkig ministeriell ansvarighet eller en rcinisterförindring i msjoritetens intresse, och der den s. sv. statsutskottsvägen medelst vägrande af budseten ännu är oförsökt och knappt tänkbar, huruvida det icke urder sådana förhållanden måhända ör lika så godt att nationen alltid antager, alt regeringens tänkesätt äro konunsens personligen. Vi hafve väl ännu ej kommit till någon bestämd öfvertygelse härom, men upprepa, att ett tvifvel uppstått huruvida det ej så bör vara. Det är nemligen i detta hänseende en väldig skilnad mellan den tiden, då indragningsmsakten fanns, och sedan vi per varios casus, per tot diserimina rerum, tillkämpat oss tryckfrihet och den allmänna meningen sålunda fått luft och orgeaner samt blifvit en makt i samhället. Accepterar man nu de konservatives eller de absoluta monarkisternas påstående, att konungen egentligen är regeringen, och ett sådant antagande äfven vinner styrka och stadfästelse ifrån konungen sjelf genom personliga opinionsyttringar, samt denna tante hinner genomtränga hela nationen, så är det gifvet, att den allmänna meningen ingalunda förlorar, utan tvärtom vinner på denna mera bestämda position, uten att sådant i det ringaste behöfver utesluta yrkandet, att konungen rmmå omgifva sig med redlige och skicklige rådgifVare. Det återstår således härvid endast att slutligen se — och detta är en bland de iniressantaste sidorna af frågan — antingen de liberale eller ul:raroyalisterna och allenastyrandets anhängare äro de som handlat mest i monarkiens intresse, då de förre yrkat på antagandet af den konstitutionella fikt.onen, Le Roi regne et ne gouverne pas, de sednare åter, äfven under tillvaron af en fri press, framställa konungen såsom mallena styrande,, d. v. s. såsom upphofsman till och således äfven moraliskt ansvarig för regeringens åtgärder. i —eem rr