Aftonbladet – 14 december 1847, sida 2

j ) b Jettva uUuo LTULTLULaAa vilerciaa UU lUvD ULL pest om högeligen fördömer detta krig med dess lryga kostnader, samt förutspår en olycklig utång deraf. Men detta inverkar icke på fråan om milissystemets användbarhet i militäiskt hänseende. Tvärtom; då just det demoratiska partiet, eller den majoritet, som med ina personer får släppa till det mesta till det andets stridskrafter, hufvudsakligen är det parti, om yrkar på krigets fortsättning, så utvisar letta faktum bestämdt, att milissystemet, långt från att minska, tvärtom kraftigt bidrager att inderhålla och befordra, äfven hos sjelfva naionen, den anda af mod och tillförsigt, som itgör ett nödvändigt vilkor och ett mäktigt värn för sjelfständighetens bibehållande. Möjligtvis hade hr öfverstelöjtnanten för öfvigt icke kommit att nedskrifva det sista af de siterade styckena, om hans syftemål varit donarens att opartiskt utreda och bedöma ett sakörhållande, och icke blott advokatens, som söer argumenter för sin förutfattade mening och ndast upptager hvad som kan passa in med lerna förutfattade mening, men förbigår allt som kan vederlägga densamma. Vi fraraställa lerna förmodan så mycket hellre, som vår egen historia företer förhållanden, jemnförliga med det här omtvistade, men hvilka säkert bedömas helt annorlunda af hr Hezelius. Carl XII:s hela romantiska härtåg i Ryssland cch Polen hade i många fall likhet med detta de Förenta Stirternas armes tåg i Mexiko. Vil!e hr Hazelius nu mäta Carl XI och hans krigare med samma mitt, som han användt um den nordsmerikanska milisen, så skulle han äfven säga, att Carl XII:s segrar, i fiendtliga länder med så talrik befolkning, icke bevisade något annat, än att dessa länder måtte varit utan styrelse och utan krigshär,. Efter samma logik, som hr Hazelius användt emot milissystemet, vid frågan om bataljen vid New Orleans, der engelsmännen blefvo slagne, skulle han äfven ovilkorligt nödgas säga om segern vid Narva, att svenskarnes tapperhet hade föga del deruti, emedan de gynnades af ett förfärligt yrväder, som låg emotryssarne. Nästan detsamma kunde äfven sägas om Gustaf Adolfs tig i Tyskland, då han, förtröstande på sitt eget cch sina truppers mod, med en ganska liten armå, nyss rekryterad med svenska bondsöner, begaf sig ut till ett främmande lend, skild från sitt eget land af hafvet, och med så ojemnförligt öfverlägsna härskaror af krigsvana stående trupper emot sig. Hr Hazelins skulle då äfven bär, enligt den slutkonst som ban användt emot ameriksnerne, blifva tvungen alt antaga, att Gustaf Adolfs segrar, åtminstone i början, skulle bevisat att svenskarnes fiender voro utan styrelse och utan krigshbär, ehuru man vet att de kejserliga armö6erne anfördes af tvenne bland tidehvorfvets utmärktaste generaler i spetsen för kärnan af ligans och kejsareps i långvariga krig öfvade trupper. . . P En ännu mera bevisande jemnförelse kan hemtas från den revolution Gustaf Wasa med sina bönder tillvägabragte, då ban bes-grade och utdref Christiern och dess öfverlägsna stående trupper, som innehade alla landets slott och fasta punkter. Enligt hr Hezelii exsidiga resonnemang skulle hela denna uppresning och dess lyckliga utgång komma: att tillskrifvas helt andra orsaker, än de verkliga; på samma sätt som hr H. försökt nedsätta värdet af nordamerikanernes segrar i deras sjelfständighetskrig. Gustaf Wasas, Gustaf Adolfs och Carl XII:s perioder utgöra obestridligt glanspunkterna uti Sveriges häfder; det är svenskarnes rocmantiska äfventyr, deras faror, trotsade af tapperhet och mod, som just från dessa perioder lemnat åt efterkommande hvad nationen ägeri bjeltesaga för de sista trenne seklerna; det är ni sr mn Du a dessa tidskiften, som gifvit våra skalder ämnen klart, att det hårdragna argumentationssätt hr Hazelius användt för att kunna nedsätta Förenta Staternas försvarssystem, skulle, om det erkändes såsom sannt och bindande, i ett svep bortsopa hela denna vår historias poesi och da det varit hans mening att kasta sig ini ett sådant dilemma. Nu kommer den sista smörjelsen af hr Hazelii artikel, så lydande: Det tyska bladet anför äfven den svårighet Ryssland har, oaktadt sina stora härar, att besegra Cirkassierne, liksom för att dermed jemföra den lätthet, med hvilken Nordamerika besegrat Mexiko. Finnes i denna jemförelse något förnuft? Förf. säger sjelf, att Cirkassierne knappt räkna en million själars. Men då från denna million afdrages Iqvinnor, barn och gubbar, så återstår hvad som utgör Cirkassiernes krigshär, emedan hvarje man, som kan bära vapen, går i fält, i verklig, icke i Iretorisk mening. Det utgör åtminstone 4100,000 Iman, hvilka gerna kunna kallas stående trupper, Jemedan de städse stå under vapen, bafva vapnen till silt hufvudyrke och äro dertill från ungdomen bildade. Ett sådant folk, gynnadt af bergpass och skogar, der deras fiende i hvarje strid icke kan begagna mera stridskrafter än de sjelfvr, är naIturligtvis svårt att besegra. Kunde Ryssarne anträffa dessa 400,000 Cirkassier på öppna slagfält, så skulle det snart visa sig huru föga, ty värr, deras hjeltemod och deras oregelbundna stridssätt skulle förslå mot europeisk disciplin, europeisk krigskonst och europeiska stridsmedel.n Detta slutstycke skiljer sig väsendtigt från den öfriga delen af br Höazelii artikel, deruti, alt det verkligen är roligt. Hr öfverstlöjtnanten har nemligen i sin blinda ifver icke observerat, att han här, genom detta slutstycke, på det mest sliende sätt, likasom a posteriori gifvit sig sjelf, det vill säga hela det system ban söker försvara, på pelsen. Hr Hazelius anför sjelf, att cirkasserne inalles knappt räkna en million själar, men angifver tillika såsom skäl hvarföre de kunnat hålla stånd mot den öfverlägsna ryska styrkan, att landets hela manliga befolkning är från ungdomen bildad i vapens till deras skönaste inspirationer. Likväl är det stolthet. — Vi öfverlemna till hr Hazelii eget! skön att inför sig sjelf besvara frågan, huruvi