Aftonbladet – 13 december 1847, sida 2

hvad alla menniskor se, att ni är ung och jag är gammal, att en soldat, böjd under vapnens tyngd, inte har några behag, som kan hänföra en skönhet, och att lagrar, vissnade på en grånad hjessay inte äro detsamma som mörka lockar kring en tjugu års panna? Sidonia : Hvad vill ni säga, senjor? Albuquerque: Ska jag än närmare förklara mig? Nåväl, senora, jag älskar er varmt och innerligt, men jag kan inte mer svärma i högre regioner, inte sucka fram min kärlek vid guitarren, inte jollra med er på blommornas och näktergalens språk. När jag erbjöd er min hand och med den mitt beskydd, visste jag ganska väl hvad som fattades mig och var-beredd på de faror jag gick till mötes. Jag var beredd, senjora, äfven på att inte vredgas på min hustru, för det hon var yngre än jag. Men jag känner er, hertiginna, och jag känner äfven kungen. Hans kärlek är inte af det slaget, som nöjer sig med svärmeri och blomsterspråk. Derföre har jag velat ge er en faderlig varning, och nu, då jag uppfyllt denna skyldighet, återstår mig intet annat, än alt berömma er klädsel, som i sanning vittnar om den finaste smak. Sidonia: Är det allt hvad ni har att säga mig? ; Albuquerque: Ja, så vidt jag kan minnas: Sidonia: Så ledsamt! Ty just nu börjar mitt minne. komma tillbaka, och jag erinrar mig nästan hvad jag sx er för fem dagar sedan vid Apollos staty, Albuquerque; Verkligen? Sidonia: Ja, bästa bertig. (räcker honom pannan): Var det inte så här? Albuquerque (med hänförelse): Är det inte sännt, vi ha båda två haft alltför onödiga bekymmer. Sidonia; Huru, ni också, hertig? Albuquerque: Mer än ni, bästa Sidonia.