Aftonbladet – 13 december 1847, sida 2

kom. (Högt till Sidonia): Arnar ni lemna mig, senjora? Sidonia: Hörde ni inte hvad kungen nyss sade, att Hennes Majestät väntar mig? Albuquerque: Ni tillåter mig väl, hertiginna, att förklara er min tillfredsställelse att råka er vid hofvet? Min glädje är så mycket större, som den var alldeles oväntad. Sidonia: Jag har inte länge varit här, som ni ser, men likväl länge nog för att höra, att det ges personer, som sprida ut om mig det rykte, att jag i hast fått en alldeles oväntad smak för landtlifvet, så stark, att den nästan gör mig löjlig. Albuquerque: Jag ser med, grämelse, senjora, att någon velat skada mig i era ögon. Sidonia : Men om jag inte misstar mig, hertig, skulle ni ingenting ha emot, att man ansåg mig bäst passande att lefva i skogen. Albuquerque: Det skulle bli svårt, att göra en sådan uppgift trodd. Och för hvad ändamål skulle jag sprida det ryktet. Det vore att ljuga oförsynt, endast för nöjet att ljuga. Sidonia: Jag tror inte ett ord af hvad ni säger, min bästa hertig; men fortfar ändå. Albuquerque: Kommer ni ihåg, min goda hertiginna, en vacker fras, som ni sa mig för fem dar sen när vi spatserade i parken vid Heårrera. Det var just när vi gick förbi Apollos staty. Sidonia: Allt för möjligt, hertig, men mitt minne är kort och räcker inte så långt tillbaka; Albuquerque: Det var så mycket ledsammare, SOM ni är så sparsam med dylika ord. Sidonia: Men säg något att leda mig på spåret, så kan jag måhända påminna mig. Albuquerque: Det är en märklig sympatbi oss emellan. Tänkl nu här jag också glömt bortet. Sidonia: Men det är tid: att jag lemnar er. Farväl, senjor! — Vill gå.)