Aftonbladet – 10 december 1847, sida 2

orden: Vi gå man ur huse när fienden kommer, hade en hög betydelse på de tider, då hvar man sjelf kunde tillverka sina vapen och egde förmåga att föra dem, men äro i närvarande tid toma ord, sedan krigförandet undergått så väsendtliga förändringar och krigskonsten inom alla Europas länder blifvit så utvecklad E fullkomnad, att det folk otvifvelaktigt, vid första pröfning, blifver fiendens rof, som under freden försummat vapenöfningarne, sorglöst förlitande sig antingen på den villande föreställningen, att krigen, i följd af de industriella intressenas öfvervägande vigt, skola uteblifva, eller på sin i vapen oöfvade råa styrka och på fastheten af sin vilja, sin föresats att manligen möta farorna, som likväl sviker, då förmågan att dem bekämpa saknas. Helig pligt är derföre att allvarligt fästa folkens uppmärksamhet på denna lika enkla, som till sina följder vigtiga sanning; på erfarenhetens varnande vittnesbörd, att föreställningen om en evigt fortfarande fred är en from önskan, som aldrig uppfylles, samt på tillförlitligketen af den uråldriga, gyllene regeln: att det folk, som vill bevara freden, måste städse hålla sig beredt till krig, att det ena svärdet håller det andra i skidan. Men om det således å ena sidan är oeftergiflig pligt att varna folket för vådorna af försvarsverkets försummande under freden och att äska beviljandet af de medel, som för dess betryggande erfordras, så är det å den andra en lika helig pligt att så ordna försvarsanstalterna, att de, utan ändamålets förfelande, blifva för folket så litet betungande som möjligt. Vid ordnandet af ett lands försvarsverk måste trenne hufvudomständigheter tagas i öfvervägande: 4:0 Grannstaternas krigsstyrka eller, rättare, den del deraf de sannolikt. kunna på en gång använda till anfall. 2:0 Eget Jands vidd och beskaffenhet, betraktade med hänseende till försvaret. 3:0 Europeiska krigssättets närvarande beskaffenhet samt tidens allmänna politiska förhållanden. Samtliga Europas stater kunna betraktas såsom delar af ett stort statsförbund, hvars syfte är att upprättbålla allas inbördes fred, utan uppoffring af någons sjelfständighet och nationalitet. Men detta förbund, som är en naturlig och nödvändig frukt af civilisationens fria framsteg, hvarken är eller bör någonsin blifva fotadt på formligen afslutade öfverenskommelser, emedan sådant otvifvelaktigt skulle medföra de mindre staternas beroende af destörres herrskande godtycke, tillintetgöra folkens dyrbaraste. arf, nationaliteten, samt i tidernas längd förstöra, i stället att skydda civilisationens fortgång. Europeiska statsförbundets allmänna säkerhet hvilar och bör hvila på hvårje stats sjelfåtagna politiska pligt att så ordna sina försvarsanstalter, att den, utan andra staters ögonblickliga biträde, kan upprätthålla sitt oberoende och derigenom intaga en sjelfständig, aktning bjudande ställning inom förbundet. Denna åsigt är icke framlagd för att insöfva oss i en farlig säkerhet, i förlitande på främmande bistånd, utan för att, genom framställningen af den Europeiska politikens allmänna ställning, å ena sidan visa den tvingande mnödvändigheten för hvarje folk att hålla sig färdigt till eget försvar, och derigenom uppfylla sin politiska pligt, att i sin mån medverka till det Europeiska statssystemets säkerhet och fortfarande bestånd, å den andra motverka den alltför ofta obetänksamt framkastade, all sjelfständighetskänsla qväfvande föreställning, att de mindre staterna stå i det beroende af de störres öfvermakt, att det för dem icke lönar mödan och kostnaden att ordna sina egna krafter till sjelfständigt eget försvar. U:gående från dessa allmänna förutsättningar öfvergår jag att närmare skärskåda det särskilda föremålet : Svenska armeens behöfliga styrka. Vid behandlingen af fråga rörande försvarsverket, har den omstänlighet, att landet till största delen är omgifvet af haf, gemenligen blifvit framställd såsom fördelaktig för försvaret samt påståendet godkändt, utan att hvarken dess allmängiltighet eller vilkoren för dess antaglighet blifvit underkastade en närmare granskning, hviket likväl utgör en lika vigtig som grannlaga åtgärd, emedan derförutan fara är, att försvarsanstalterna blifva fotade på förutsättningar, som ej -hålla profvet. Otvifvelaktigt är, att länder, som genom ett verldshaf äro skiljda från hvarandra, måste af detta hemta ett betydligt skydd, emedan svårigheten att från det ena landet till det andra öfverföra och underhålla betydande stridskrafter, i hög grad gynnar den försvarande. Men sådant är nu för tiden icke förhållandet med länder, som åtskiljas af mindre haf och vatten, såsom till exempel Medelhafvet, Engelska kanalen, Nordsjön, Kattegatt, Öresund, Östersjön m. fl., hvilka långt ifrån att gynna den försvarande, snarare och i de flesta fall gynna den anfallande, sedan ångkraften lemnat honom ett säkert medel att skyndsamt och på bestämda korta tider verkställa sina transporter af krigsfolk och krigsförnödenheter. Närmaste följden af denna, inom krigförandets område inträdda vigtiga förändring är: att nationer, som bebo öar och halföar, omgifra af mindre haf och hafsvikar, hädanefter måste bygga sitt försvar hufvudsakligen på landt