Aftonbladet – 10 december 1847, sida 2

krigsmakten, samt så ordna den samma att lanlets säkerhet blir tryggad, hvarhelst cck de findtliga landstigningarne må företagas: hvilken salts dock ingalunda må anses innebära, attvid et sådant lands försvar biträdet af en flotta, ordnad efter tidsförhålländenas, kraf skulle kunna undvaras, hälst denna tvärtom alltid så väl i nyssberörde hänseende som till skyddande af landets handelssjöfart blifva oumbärlig. Som det nu anförda otvifvelaktigt äger en omer delbar tillämpning på Skandinaviska halfön, så följer i ordningen, att öfverväga hvad inflytande dennas betydliga vidd och vidsträckta kuster utöfva på svenska landtkrigsmaktens behöfliga styrka och sammansättning, hvarvid i förbigående anmärkes, att alla framdeles förekommande beräkningar äro grundade på förutsättningen af begge de förenade rikenas verksamma deltagande i det gemensamma försvaret. Om således först i betraktande tages, att afståndet från Stockholm till Haparanda är 113 svenska mil, från Stockholm till Ystad 63, samt från Stockholm till Götheborg 49 mil, så inses utan svårighet, att de trupper, som äro förlagda i rikets norra, medlersta, södra och vestra delar, icke kunna påräknas till hvarandras ögonblickliga understöd, samt att detta, af landets vidd och utsträckning, härflytande förhållande gör till en tvingande nödvändighet att för svenska armeens sammansättning antaga en sådan hufvudgrund: att landets väsendtligaste hufvuddelar må inom sig sjelfva ega en städse stridsfärdig styrka, tillräcklig att möta faran, hvarhälst den ock må visa sig, samt att uppehålla och hejda en, oaktadt de af sjöförsvares deremot lagda hinder, landstigen fiendes framgång, tills förstärkningar från landets närmast belägna hufvuddelar hinna anlända. Af denna grundtanka, hvars riktighet icke lärer kunna gäfvas, följer, att svenska landtarmeens sammanlagda styrka måste vara större, än som nödigt vore, om landet, under i öfrigt lika förbållanden, egde en mindre vidd och, framför allt, ett. mindre långsträckt läge; hvarvid likväl icke må oanmärkt lemnas att, om ock landets allmänna form och vidd: sålunda å ena sidan föranleda behofvet att hålla i beredskap en förökad stridsfärdig försvarsstyrka, de likväl å andra sidan under sjelfva stridförandet äro gynnsamma för den försvarande, som deraf hemtar stora fördelar, i synnerhet efter möjligen lidna förluster, hvilkas följder under sådana förhållanden blifva vida mindre afgörande, än de skulle blifva, om landet egde en inskränkt vidd. Ofvanföre nämndes, att hufvudgrunden för landets försvar ligger i den stalgade allmänna beväringsskyldigheten. Att utreda ändamålsenligaste gättet för -beväringsmanskapets användande, utgör derföre vigtigaste föremålet för krigstyrelsens omtanka; börandes dervid i främsta rummet afses krigsmaktens behöfliga styrka och tjenstbarhet, i det andra sparsamhet i kostnaderne, samt att beväringsskyldigheten må blifva så litet betungande, som, utan ändamålets förfelande, ske kan. Tvenne väsendtligen olika sätt gifvas att tillländers försvar begagna beväringsmanskap; det enar att bilda hela armöen af beväring; det andra: att bilda armöen af stående stamtrupper, med hvilka större eller mindre antal beväringsmanskap efter behof förenas och införlifves. En utredning i hvad mån det ena sättet bättre än det andra uppfyller nyssnämnde vilkor af ändamålsenlighet och hushållning samt lättnad vid beväringsskyldighetens utgö-rande, måste således ega rum. Om armeens bildande ensamt af beväringsmanskap. Då man vill upprätta en armå ensamt af beväringsmanskap utan stående stamtrupper, måste föl-jande tvenne oeftergifliga vilkor dervid iakttagas: 4:0 Att det manskap af första beväringsklassen, som till soldater uttages, så länge hålles samladt å öfningsoch garnisonsorter, att manskapet hinner fullständigt utbildas och disciplineras för krigstjenster. 92:0 Att samma en gång uttagna manskap underde påföljande åren, som beväringsskyldigheten varar, sammandrages till bestämda vapenöfningar, tillräckliga att underhålla och fullkomna den under första öfningstiden vunna färdigheten. Uti stater, der armeen är bildad ensamt af beväringsmanskap, finnes likväl en betydligt olika längd bestämd, så väl för sjelfva bevärigsskyldighetens fortfarande, som för vapenöfningarne. Följande exem-pel må anföras: vå Preussen. Beväringsskyldigheten varar i trettio år, deraf 2:ne år i garnisonstjenst. (Garderna i trenne år.) 3:ne år i krigsreserven, med en månads vapenöfning årligen. 7 år i londtvärnets första uppbåd med fjorton dagars vapenöfning hvart annat år. Då armåcorpserne äro sammandragna, exercerar landtvärnets första uppbåd en månad. Dessutom målskjutning om söndagarne under tvenne månader, tillsammans 8 dagar. : ? är i landtvärrets andra uppbåd, hvilket användes i krigstid till garnisoner och provinsens försvar, men har ingen vapenöfning i fredstid. 11 år i landtstormen, som uppkallas vid utomordentliga tillfällen. Den till soldat i Preussen utlottade beväringskarlen bar sålunda följande tjenstgöring och vapenöf-. ningar: 9:ne års garnisonstjenst . . . . . . 730 dagar 3:ne års vapenöfningar i krigsreserven å 4 månad årligen INR 7 år i landtvärnets första uppbåd, derunder vapenöfningarne uppgå till minst 60 20 Summa 880 dagar (2 år 5 mån.) Som 40,060 man årligen uttages af beväringsmanskapets första klass, så är preussiska armåens styrka följande: I garnisoner . . 80,000 man. I krigsreserver . . . . . os 420,600 I landtvärnets första uppbåd . -. . 280000 Summa 480,000 man. I landtvärnets andra uppbåd 280,90. I landtstormen . . . . -.440,000. 720,000 Summa 1,200,000 man.