Aftonbladet – 9 december 1847, sida 1

sedermera hr öfverstlöjtnsnten . i sitt t.l på krigsvetenskaps-akademiens högtidsdag medelst ett skarpt utfall jemmerligen tilltygade dem, som icke vilja låta bli att emellanåt yrka på inskränkningar i den öfvervägande tendens, som leder till ständigt ökade militär-anstalter, bvilka under freden uppäta allt för mycket af landets krafter, och då han dervid äfven uttalade sin förkastelsedom öfver det motsatta systemet af milis eller uppbådad nationalbeväpning (hvilken dock redan fiones på elt ställe i Sverge, nemligen på Gottland), så tilläto vi oss å nyo tala om att han hade huggit yxan i sten genom sin artikel af den 3 Juni. Hr öfverstlöjtnanten Hszelius erinrade då, uti en till Aftonbladet insänd srtkel, ganska rättvisligen, att det icke vore fair play att påstå att han huggit yxan isten, då Aftonhladet ännu stod i skuld för sin derom lofvade bevisning. Det är denna skuld, som vi derföre nu skole afbörda, och söka tillse kuruvida br öfverstelöjtnanten är lika dräpande i sak, som i ord. Att denna bevisning kommit att dröja så länge, har till en del härrört deraf, att vi nödgats, för att kunna verificera våra uppgifter, förskaffa oss tryckta offentliga bandlingar, rörande Förenta staternas militärförbå landen, hvilka handlingar icke här kunnat erhållas, utan måst förskrifvas. Hr öfverstelöjtnantens artikel af den 3 Juni sönderfaller i två afdelningar: den ena, som man kan kalla bistorisk, deruti han söker visa att den tyske författaren refererat händelserna oriktigt, eller deraf dragit förbastade slutsatser, och den andra, som angår sffran, der ban vill ådagalägga att Förenta staternas stridskrafter, långt ifrån att kosta mindre, tveriom skola vara mycket dyrare än de europeiska, hvilket går så långt, att br H-zelius påstir en soldat i Förenta staterna kosta sex tånger så mycket, som en dylik här i Europa, och en kadat vid Förenta staternas krigsakademi kosta 7 gånger så mycket som en kad tt vid Carlberg. Vi vilja följa båda delarne stycke för stycke. Hr öfverstelöj!nanten börj:r, hvad som angår sjelfva sakförhållandena, sålunda, med ett referat al den från tyskan öfversatta artikeln: Artikeln (den tyska) bö jar med den tanke: att det nederlag Wellingtons veteraner, som besegrat Napoleons marskalkar, ledo af milisen från NewOrleans, visar dem, som ännu tro på möjligheten af ett fritt folks underkufvande genom ännu så öfvermäktiga härskaror, att Nordamerika ej har något anfallskrig att befaran. Vi vilje redan pausera här, för att göra hr öfverstelöjnanten och hvarje annan person med omdöme och slutförmåga att par spörsmål, som möjligen kunna bidraga till en belysning af sjelfva tvistefrågan: : När Napoleon var i begrepp at göra en landstigning i England, och Jis väl icke vågade göra det, hvad var det då som afskräckte honom? bvaruti bestodo då de stridskrafter, hvarm2d England hade ati möta honom? Nära hela dess stående arme befann sig då utomlands, och det hade -åledes endast sin milis att förlita sig på. Likväl hade den lille korpora!en,, hvars omdöme i krigssaker äfven hr öfverstelöjtnanten ej torde jäfva, så stor respekt för denna milis, att han afstod ifrån landstigningen. Härvid torde såsom ett ganska intressant factum förtjena nämnas, att då nyheten om den förestående landstigningen kom till Ediuburg, voro i denna stad och de:s distrikt inom fyratioåtta timmar derefter åttatusen man af dess milis under vapen, hvilket ådagalägger, att patriotismen förmår åtskilligt i sidana saker. Ännu en annan fråga: Om England i detta ögonblick skulle råka i krig med Frankrike, Ryssland, Preussen eller hvilka andra makter som helst, hvar ärdå den styrka det har att påräkna? Dess reguliera trupper äro för det mesta borta i China, i Indien, i Canada och posteringar å alla dess fästningar och kolonier i olika verldsdelar. Den hemmavarande reguliera styrkan är så obetydlig till landets försvar, att detta i hr öfverstelöjtnanten Hazelii ögon och enligt hans system nödvändigt måste gälla såsom ett stort bevis på engelsmännens okunnighet i nationalförsvarets organiserande och liksiltighet om landets sjelfständighet m. m. Likväl hafva engelsmännen sin Wellington, och lenne Wellington är nog enfaldig att icke i parlamenterna sätta i fråga att öka den stående armöeen, för att bereda försvaret under fredeny. Ivad de engelsmännen ändå äro att beklaga, om utmärka sig för så skefva åsigter! Vi låte nu hr öfverstelöjtnanten fortfara: Den engelska styrka, som vid landstigningar på merikanska kusten, under sommaren 4814, flera ånger med ringa motstånd besegrat de vida öferlägsna milistrupperna, och som sedan landsteg vid Vew-Orleans i Dec., var 8000 man. Genom flera egångna fel samt långsamhet vid framryckningen, iuono amerikanerne att ordna sitt försvar. Dras tällning skyddades af en djup kanal, med bakomarande förskans.ingar, af träsk, samt af två åMisisippi liggande örlogsmän, som beströko engelsmänens ställning. Det var den mördande karteschellen från de oåtkomliga amerikanska batterierna, om tvungo engelsmännen att draga sig tillbaka. Nilisers tapperhet hade häruti föga del, emedan ågot handgemäng aldrig; uppkom. Bevis derå r den förlust, amerikanerne sjelfva uppgifvit, af 8 löde och 14 sårade. Wellingtons veteraner, kuniga i handtverket, hade väl icke låtit saken så konsamt aflöpa, om de kommit till strid. D-:t kan synas vanskligt, att fördjupa sig med n i krigshistoriem så bibelsprängd man, som r öfverstelöjtnanten; men lyckligivis finnas kriftliga och tryckta dokumenter att hänvisa ill, hvilka vi tage oss den fribeten att bedja r öfverstelöjtnanten att jerate oss titta på. I fall br öfverstelöjtnanten medger, att en af rycket utgiiven skrift af en engelsk officer, som jelf under det omtalade kriget haft ett befäl mot Amerika, må gälla såsom något bevis i enna tvist, och åtminstone ej bör kunna anes partiskt för amerikanerne, så tillåte vi oss änvisa till en sådan, under titeln: Letters b fajor Norman Pringle, published 1838 (i idinburg)l.. Denna maior Narman Pringle var