Aftonbladet – 8 december 1847, sida 2

T UDI VU TUUlauv Mm. Mk. — — — ——Ett ganska intressant och karakteristiskt drag, som förtjenar observeras i den mycket omtalia riksdagsfysionomien, som i början tycktes vara ingen, men innan kort blifvit rätt bestämd och allvarsam, är att, enligt hvad frin flera håll förspörjes, regeringens ledamöter lära blifvit träffade af en verklig förvåning, att ej säga bestörtning, öfver den allmwänra ton af opposition, som bland de valda riksdagsmännen så väl i preste-, som borgarecch bondestånden, och i de båda sednare snart sagdt utan undentag, yttrat sig öfver den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof, i anseende till den oväntadt stora tillökning i anslag, som deri begäres. Medelst de kommunikationer, som naturligtvis alltid, om ej i första, åtminstone i andra eller tredje band ega rum emellan de båda statsmskterna utom protokollet, förljudes det nemliger, att vederbörande ingalunda hade väntat sig sådant; att men åtminstone hade trott sig ega rätt att fordra, det sansade representanter icke skulle falla med hetshunger öfver den kongl. propositionen innan den kommit till pröfaing i statsutskottet; att sådant icke kan annat än väcka ond blod och obenägenbet å andra sidan att gå det liberzla partiets önskningar vidare till mötes, sedan man redan gjort så mycket för detsamma, o. s. v. Jal man låter till och med förstå, att detta handlingssätt icke kan medföra annan verksn, än att en helt och hållet konservatif ridgifvarepersonal i stället för de nuvarande grå kommer att inträda i konseljen, och de ytterligare behöfliga reformerna att för en ling tid aflägsnas. Att en sådan sinnesstämning hos regeringen kan bafva blifvit väckt af företeels-rna i riksstånden, eller med andra ord, att den ens kunnat föreställa sig, alt icke den kungliga propositionen skulle åstadkomma en viss häpnad, utgör, i vår tanka, ett stort bevis på hvad man förut icke precist hade trott, nemligen att en verklig förblindelse hos Konungens rådgifvare eger rum rörande både allmönna tänkesättet och ställningen i landet; en förblindelse, så stor, att den cu-am borde utgöra ett tillräekligt skäl för dem att draga sig tillbaka och lerna rum åt andra, som battre kurna förstå folket. Vi söga med flit en förblindelse. Ty det skulle utvisa något långt värre, nemligen en allt för löjlig grad af ezenkärlek, om rådgifvarne, derföre att de tillstyrkt den begärda anslagstillökningen, ville rent af påstå och försvara, att de kunna lemna ett säkrare omdömrom folkets belägenhet och behof, än det som ligger i ett enstämmigt uttryck af ombuder från alla orter i riket. En sådan dåraktig tanka kan det icke falla oss in att tillägga dem, om man än kunde starkt frestas att sluta till en sådan böjelse att tro alltför stora saker om sig sjelfva, i följd af det inkonstitutionella och maktlystna programm, som br justitieministern d. 30 November på riddarhuset slungade åt ständerna, då hans exc. förklarade sig vara så säker, att hvarken ett eller många afslag å de sskade anslagen skulle verka förändring i regeripgssystemet, att han dervid icke drog i betäntande att kompromettera sjelfva Konungens person, genom den proprieborgen han tilllät sig afgifva om Hans Moaj:s tänkesätt för framtiden. Det finnes derföre ock, så vidt vi kunne uppfatta saken, icke mer än elt sätt att förklara den omtalta förblindelsen. Regerivgen har, man måste erkänna det, på den sednare tiden arbetat ganska flitigt och ihärdigt, för att få alla sina propositioner färdiga till riksdagens början. Bland dessa propositioner angå flera temligen invecklade och vidlyftiga ämnen. Dessutom har regeringen sedan förra riksdagens AA Ma —————— a 0 a I Ri a RAA