Aftonbladet – 8 december 1847, sida 2

lut vidtagit flere onekligen af bebofvet ) åkal-j ade och till förbättring ledande författningar. för dessa berömliga tillgöranden hade den troigen nu vid riksdagens början väntat att emotagas med lof och pris och idel beredvillighet, eller om det tillåtes oss begagna en uttrycksull, fastän icke alldeles adeqvat liknelse, som vegagnas när man talar om barn, som varit snälla: att tuppen skulle värpan, och belöningen skulle bestå i bifall till de begärda anslagen. Och när då anmärkningarna kommo i stället, så tycker man sig genast se mdet 0otacksamma och obändiga, svenska folket, hvarom det talades i ett visst ryktbart vordet bref under gamla systemet. Sjelfva felet eller förblindelsen vid detta tillfälle ligger tydlig:n deri, att vederbörande förbisett, att en nations representanter icke kunna och ej hafva rätt att bortskänka mera än tillbörligt är af landets tillzångar till bestridande af kostnader, som utan fara för statens bestånd möjligen kunna undvikas, äfven om des:a samma representanter gilla och med tacksamhet erkänna, att regeringen i flera andra hänseenden med framgång bemödat sig för det allmänna bästa. Det finnes väl en skenbar giltighet för den anmärkningen, att ständernas ledamöter icke bort uttala någon fördömelse öfver den kungliga propositionen, innan de särskilda 2nslagsbehofven blifvit granskade och pröfvade. Men den verkliga giltigheten af en sådan anmärkning beror först och främst derpå, huruvida icke redan nigra af de i propositionen framställda fordringar äro af sådan art, att de ganska väl kunna genast bedömas, och sedermera bör men ej glömma, att det i den ailmänna ej mindre än i den enskilda hushållningen alltid blir hufvudssken att rätta behofvet efter tillgångarna, och frågan är då, huruvida det icke är ganska lätt att äfven utan nåson föregående undersökning å statsutskottets sida inse i hvad förhållande regeringens fordringar stå till landets förmåga att uppfylla dem. I detta afseende kan man redan finna någon ledning af sje:fva slutsummerna. Den begärda tillökningen i ordinarie anslagen är 800,000 rdr — vi taga blott de runda talen — och i extra anslag för en gång 3,600,000, det vill säga fördeladt på 3 år 41,200,000, eller tillhopa två millioner årligen. Räknar man nu efter vanlig bevillningsgrund, att hvar och en bör skatta till staten 3 procent af sin inkomst, och anser att landet var lagom beskattadt förut, så är det klart, att om ej den begärda tillökningen skall åstadkomma ett betungande, så måste landet sedan sista riksdag hafva tilltagit så mycket i välstård, att det har 40 millioner mera i totalinkomster årligen, än för tre år seden. Men räknom äfven fem procent särskildt för indirekt beskattning, eller 40 procent tillsammans af den supponerade ökade förmögenbeten (utow direkta afgifter i tionde till presterskapet och ennat), så måste denna förmögenhet ändock anses hafva vuxit så mycket, att den ger 20 millioner mera om iåret än förat i behillen afkastning. Men vi vilje icke en gång gå så långt. Utelemnom alldeles de extra anslagen ur räkningen, emedan sådana äfven beviljades vid sista riksdag, och låtom oss blott upptaga den ordinarie tillökningen af 800,000. Denna moderata beräkning förutsätter i alla fall efter 40 procents beskattning, en ökad inkomst af minst 8 millioner banko årligen, som, kapitaliserad efter 6 procents ränta, motsvarar en kapitaltillökning af 433 mill:orer. Det måtte likväl icke behöfvas stor skarpsinnighet för att inse, att äfven detta sista antagande är i hög grad öfverdrifvet, och hvarje representant lärer vid första påseendet hafva kunnat bedöma, att cn sådan tillvext i nationalförmög nheten icke egt rum. Vi tillhöra ej dem, som bestrida att välståndet i det hela ökats; men denna tillökning kan ialla fall svårligen antagas på de tre åren hafva uppgått till mer än omkring 50 millioner i kapital. Efter 6 procents ränta, som nu mera ej alltid erhålles, utgör årliga provenyen af deita kapital 4 800,000, och om man räknar 40 procent Läraf i skatt, så blir 480,060 rdr årligen hela den tillökning i ansl:g, som kan ega rum utan landets eller folkets betungande, utöfver hvad det förut burit. Denna kalkyl synes så simpel, att vi önska se, om någon kan bestrida dess riktighet. Om detta förkållande tages litet närmare i betraktende, vsre sig af Korungens rådgifvare eller andra, som tycka att 800,000 riksdalers tillöknipg om året är en småsak för ett helt land, så skola de kanske mindre förundra sig öfver de protester, som hörts ibland de valda riksdagsmännen. Det är för öfrigt ingalunda vår mening att påstå, det icke landet i nödens stund,som man säger, skulle kunna göra äfven större uppoffringar än regeringen nu begär, men detär troligen icke så, som konseljens ledamöter vilja bafva propositionen betraktad, eller att de fordrat det yttersta, som kan utpressas. REVY AF TIDNINGARNA. Vi hafva sedan några dsgar kommit på rest med uppfyllandet af en b-gäran af Tiden. Den tidningen har borstat sig väldeligen deröfver, alt dess uppåt väggarna vanställande berättelser om händelserna i Schweiz en dag blefvo belysta i Aftonbladet såsom ett nytt bidrag till bevisen på Tideas aifsynd att aldrig kunna bålla sig vid sanningen. Den kållning, som BA Få LA MA SA Kr