Aftonbladet – 7 december 1847, sida 1

nom. Dizmer: Det blir er ganska lätt, min herre; ty jag har ännu aldrig afböjt ett sådant förslag — när ni vill således, i morgon, i afton, när som helst kunna vi träffas. Lorin: Medborgare Dixmer, det är en kinkig sak ålt träffas nu för tiden, och efter vi nu råkats, och stället tycks vara det mest lämplisa (drager sin sabel), så hoppas jag att ni har den godheten inte låta mig vänta. Dixmer: Det är med mycken ledsnad jag måste afslå, medborgare Lorin; i denna stund har jag en helt annan sak att verkställa. Lorin: Nå väl, den der andra saken är just. hvad jag vill att du inte skall verkställa; ty det är en ny nedrighet du ämnar begå. Dixmer: Om du vill slåss med mig, medborsare Lorin, måste du likväl afbida den stund, då det faller mig lägligt. Lorin: Hvarföre skulle jag det? Dixmer: Jo, så vida du inte vill mörda mig. Lorin: Och då gjorde jag endast hvad du velat göra med Maurice. Dixmer: Maurice hade nattetid smygt sig in i mitt hus, Maurice klef öfver en mur, som en tjuf plägar göra; om jag låtit döda Maurice, hade man ingenting kunnat säga derom; jag benådade honom likväl. Lorin: Ah, det kallar du att benåda! Du ser en ung man, dårad af kärlek, följa efter ett. fruntimmer, hvars lif han räddat, genom att äfventyra sitt hufvud, och jag kan äfven säga, mill; han tror sig äga rättighet att söka detta fruntimmer, ty hon kunde möjligtvis vara fri — Och i stället att, som en rättskaffens man, säga Ull honom; Medborgare Maurice! här är ingenting att vinna för dig — denna qvinna ir min hustru, jag älskar henne och hon älskar mig; du har räddat henne från schavotten, jag räddar dig ifrån dolken — vi äro qvitt — och nu må allt våra slut oss emellan; ty du!