Aftonbladet – 6 december 1847, sida 2

jelfständighet och befordrandet af samhällets örkofran. Och sedan Konungen fästat Rikets tänders uppmärksamhet å hvad i dessa afsenden är erforderligt samt äskat anslag dertill, å har han ock uppfyllt sin konungsliga pligt ch kan — visst icke med likgiltighet, men aed lugn och egen tillfredsställelse motse de ;eslut Rikets Stvänder gå att fatta, de må nu nnehålla bifall eller afslag. Lika säker som jag är, att Konungen alltid ned nöje fäster uppmärksamhet å Rikets Stänlers framställningar, de må göras i hvad ämne om helst, samt gerna, så vidt möjligt är, uppyll:r Ständernas önskningar, lika förvissad är ag ock, att hvarken ett eller många afslag å Konungens fordringar af statsbidrag kan inverka på hans öfvertygelse om hvad för riket ir bäst och nyttigast, eller rubba de grundsater hvarefter han anser sig böra utöfva sitt öga regentkall. Jag tror derföre att man pandlar klokast och rättast, om man vid pröf ingen sf anslagsfrågorna åsidosätter de önskingar, man kan hafva i andra ämnen, samt fgör dessa frågor med afseende endast å anlagens mer eller mindre nytta och behöflighet amt möjligheten att utan statsverkets alltför nyckna betungande bereda tillgångar (till silana anslag.n Läsaren finner af de med kursif satta uttrycsen i ofvanstående, att Aftonbladet icke hade misstagit sig i sin förra berättelse. Hvad inryck denna hr justitieministerns förklaring skall öra på allmänheten lemna vi derhän, men man sen åtminstone icke säga att den är otydlig. Det är i sjelfva verket ett slags throntal, som hr grefven tagit sig friheten afgifva helt och hållet i det gamla systemets anda och långt lerutöfver, emedan det innebär ingenting minre än ett absolutismens programm och en orolig protest emot det representativa statsskickets realiserande härstädes. Man har väl lordom i andra länder sett dåliga ministrar på detta sätt göra försök att imponera medelst iberopande af Konungens personliga tänkesätt, som de icke dragit i betänkande att komprometter:; men uti England och Frankrike skulle för närvarande en rådgifvare, som företog sig något sådant, i samma stund hafva uttalat sin egen dom, och äfven inom Svenska representationen, der all inblandning af Konungens personliga åsigter i diskussionerna är formligen förbjuden i grundlagen, är detta inkonstituticnella försök, så vidt vi kunne minnas, det ljerfvaste någon minister vågat, att lägga monarkens auktoritet i vågskålen för att bjelpa sina egna argumenter. Om nemligen än några smärre försök i simma anda gjordes på sin tid sf excellenserne Wetterstedt och Mörner, så höllo de sig dock mera icom gränsen af det illhbörliga.