Aftonbladet – 3 december 1847, sida 2

ständigt föreföllo mellan Orestes och Pylades:: dessa mönster för trofasta vänner grälade ju hela Guds långa dagen? Maurice: Lori in, lemna mig åt mig sjelf, det är allrabäst. Lorin: Ditt nöt! Maurice: Låt mig då få älska och fantisera på mitt vis, Lorin. Ack min vän! du vet inte huru djupt minnet af denna qvinna smärtar mig! Lorin: Ah jo, det kan jag nog föreställa mig. Hör på, Maurice; låt oss bli frasmakare, teosofer, magnetisörer, charlataner, ja till och med drinkare; men, vid Jupiter! låt oss inte bli kära... låt oss inte älska annat än friheten! Maurice: Tack, kära Lorin! jag värderar din tillgifvenhet — men säkraste medlet att trösta mig är, att du helt enkelt lemnar mig åt min smärta. O Genevitve! Genevidve!l Lorin: Nå väl? Maurice: Jag trodde henne inte i stånd af ett sådant förräderi. Lorin: Maurice! Vankelmod hos qvinnan bor; Tok är den på henne tror. Begrunda dessa två verser, Maurice; de äro al en tyrann, som mycket älskade qvinnor, och som dog för det han älskat dem alltför mycket. Maurice: God natt, Lorin! Lorice: Aha, nu tror jag minsann, att du kör ut mig. God natt då; jag går, men jag kommer nog igen sedan... Kom ihåg, att jag vill veta allt. Och om du verkligen, som jag fruktär, råkat fast i något gelingbo, så skall jag nog ändå hjelp dig Fal förtroende för Mig... ps dåt.. väl någon olycka, som inte vänskaperr kan lindra... Farväl, farväll Maurice: Farväl! (Lorin går ut. — Ensam:) Redlige, unge man! Genevitve, den der Maison-Rouge... att fly bort med honom, alt förråda mig, då jag räddade dem!... AD! träffa r jag henne nånsin mer, så dödar jag henne! ! (Forts. följer.) G 4