Aftonbladet – 2 december 1847, sida 2

är icke sanningsenliga förhållandet, så vidt jag kan bedöma det och jemföra det närvarande med det förflutna. Ställningen i landet är nu långt mera beklagansvärd, än den var för 7 a 8 år sedan, åtminstone i min omgifning och den landsort, som jag närmast känner. Fattigdomen tilltager. De näringslösa och tiggande skarorna tillvixa i en förfärlig progression. Såsom bevis må tillåtas mig anföra ett enskildt exempel. Då i sistlidne Mars månad psstor med biträde af cocknenämnden efterforskede försörjningsuivägarne i Madesjö församling, så befanns det att af dess 6,644 innevånare, bosatte på 96 hemman, ej mindre än 44197 måste tigga elle: svälta och lifnära sig med nödbröd. Anmälan härom gjordes väl hos konungens befallningshafvande, men inga allmänna medel till understöd voro vidare att tillgå: och hvad förslå alla gåfvor ibland så många? Socknens 490 hemmansegare, till: en stor del förut skuldsatte, måste emediertid, för alt kunna framföda sina hushåll och de fattiga, under geme: sam snsvarighet söka undsättningslån, sistlidet år på 2000 rdr bko och innevarande år på 3900 rdr bko. Huru dessa lån nu skola kunna betalas på !öreskrifne terminer vet jag sannerligen icke. — I jemnbredd med pauperismen, arbetslöshe!en och lösdrifveriet tillaga superiet, tjufverierna, stölderna och rånen, så att under de sednare åren eländet och jemmern blifvit större än någoncin tillförene. De stora poltiska frågorna väcka icke synnerligt deltagande, hvilken omständighet, såsom j:g tror, icke så mycket härleder sig cf liknöjdhet, som af de öfverhängande svårigheterna, som hördast och rärmast trycka. Ty hvad som mest upprörer sinnena är den växande nöden, de tilltagande ticgarhoparna, de ökade brotten, brottslingarnes utomordentliga djerfhet och öflverdåd, jemte statens eller samhällsförbundets oförmåga ati uppfylla sin första bestämmelse, som är alt skiffa fredliga och oförvitliga medborgare säkerhet till lif och egendom. Nu ssknas en sådan säkerhet. Ståndspersoner, prester och byelsg måste fördenskull sjelfva vid sina gårdar låta bålla vakt om nätterna, för att kunna hvila med trygghet. Iabrott ske uti kyrkor och sakristior, cllminna kassor plundras, och våldsvertarn: blifva ostraffade. Sällan blifva brottslingarne lagiörde, ty, af fruktan för deras hämnd, vågar man knappt hvarken anklaga eller tilltala: cch om några af dem blifvit häktade, så släppas de snart lösa i brist af bevisning, för alt i frihet ssmmangadda sig till att eftertryckligen hämnes på hvar tch en, som dristat medverka att de blifvit dragna inför rätta. Orsakerna till en sådan bekymmersam ställning, som mer och mer griper omkring sig och dagligen förvärras, öro visserligen flera. En undersökning derom bir för vidlyftig och hörer ej bit. Närmaste :nledninger, som nu hastigare framkallst cch förökat det enda i en brådstörtad grad, är emedlertid tvenne på hvarandra följande års missväxt och isynnerhet den olycksaliga omständigheten, att under hungersaöden och den dyra tiden bränvinsbränningen obehindradt fortgått, hvarigenom pris rna jå de knappa förråderna af säd och potater bifvit uppdrifoa till den utomordeniliga höjd, att det varit omöjligt för arbetaren, äfven om srbetsförtjenst funnpits, att förvärfva nödtorftigt uppebäde för sig och de sina. Ocb hvad annat kunde väl fö!jden käraf blifva än att tigga eller stjäla. — Tillika skrifver man i dessa dagar ifrin min herort, att om bränvinsbränningen skall fortgå under instundande år, blir nöden der lika stor, som den vsrit under det fö egående. — Jemte allt detta elände blend den obesutna och -lösa befoli ningen, är äfven hos dem som sitta vid bemrcan välståndet i aftagende: skuidsätiningen i allmänna och enskilda line-inrättningar i ett betänkligt tilltagande: cch när bärtill komma de frätende och i grund förstörande utmätnngarne, så kastas bönderna, den ena efter den 2ndra, ifrån sina små hemmansdelar in i de Ibemmanslösa proletirernas klass. IHögv. ståndet täcktes ursäkta min vidlyftighet; ty om det ej skulle bestå blott i allmänna fraser, måste enskilda exempel andragas. Mit anförande är icke förestafvedt af rågon benäIgenhet att se allting i svart -ännu mindre af något enskildt missnöje; ty jag har för egen Idel största anledning att vara belåten och tacksam både emot Gud cch menniskor. Men så länge rikets ständer äro svenska folkets repre.Isentanter, måste det vera en pligt att inom riksstånden öppet och offentligen uttala folkets ;Iställning i land-orterna, på det icke tystnaden i detta afseende må uttydas såsom bovis på ett fJalleänt välstånd — scm icke finnes; derföre bar jag framställt förhållandet sådant jag kinner det och sådant det förekommer mig. I Under så bekymmerfulla förhållanden, efter I2me missvextår och sedan blott 2Y, år förflu-Itit sedan sista riksdag slutades, bade jag hoppats, att den då uppgjorda ordinarie stats.Iregleringen skulle nu — äfven för tidens vinnande — blifva i det närmaste oförändrad: — tJatt åtminstone ingen förhöjning skulle komma -Ji fråga, utan alt i dess ställe, genom ändamils-lenliga reorganisationsåtgärder, betydliga indrag-Iningar och besparingar skulle tillvägabringas ut -Imilitäranslagen under 4:de och ö:te bufvudtii-llarna, så att derigenom nödiga medel kunde Ifås till befrämjande af fredens yrken, till jord; brukets och näringarnas uppbjelpande, samt til liäroverkens och vetenskapernas förkofran, utar I någon ytterligare tillökning i anslegen. Mer , med verklig bedröfvelse har jag tag:t kännedon af statsverkspropo:itionens innebåll. Deri äska: Iförhöjning, ganska betydlig, uti de ordinarie oct -Iständiga anslagen till alla hufvudtitlarne, utom Iden 3:dje, nemligen: tillökning i den A:st: .173,000, i den 2:dra 2014,802, i den 4:de 141,426 ili den 5:te 129444, i den 6:te 206,030, i der 7:de 46,932, i den 8:de 94,500, och i den 9:de