Aftonbladet – 29 november 1847, sida 3

EF FCUNIKSSON ULDYLaSIMOL AdOl PLCOPMKSSOD. od Expeditions-utskottel är alldeles origtigt uppgifvet och består af ledamöter: Peter Ha-l raldsson, Jone Pehrsson, Olof Johansson; samt ! suppleanter: Anders Olofsson, Pehr Pehrsson Edin. — Rörande den vanliga fråga, som i början !: af innevarande månad begagnades till uppslagsämne för konversationen, nemligen den i sig sjelf också ipgalunda obetydande frågan: Hvad ! skall man säga om vtiksdagen ? — hafva del! fleste troligen ej kunnat undgå att göra denli betraktelsen, att då tiden för de båda riksmötenas annalkande åren 41840 och 4844 företed-l: de en allmän spänning af intresse och väntan,! hvilken oemo:stindligt ryckte hvar menniska lt in på området ef s.mhällets andliga sfer och del! poliuska frågorna, så träffades vid denna riks-: dags början en ganska ringa uppmärksamhet :! för dessa ämnen. Här i Sockholm ver detl! ännu veckan före den sist förflutna nästan som l! om ingen riksdag vore påtänkt, och det var, l! om vi så få säga, någonting grått och otrefligt! i hela den politiska atmo:feren. Det kan, såsom enhvar fianer, icke vara utan intresse att söka utforska, hvarifrån ett sådant fenomen härleder sig. Några hafva förmenat! det komma deraf, att alla partier stodo cch väntade eler phvilade på hanen; det skulle då blott utvisat det slags dödsstillhet, som öäger: rum nyss före cn batalj. Men då skulle ju samma fenomen äfven visit sig nyss innan de föregående dazarnes ingång! — Andra ha velat deri se ett tecken till nationens tilltagande apathi eller liknöjshet för politiska frågor i zllmänhet. . Men detta motsäges bestämdt z2f det,l om också icke å utomordentl:gt, dock ganskaj märkbart, ökade deltagandet för det cffentliga lifvet i alla rikiningar på de sednare åren, en ökad u, pmärksamhet åt den delen af pressen, som afhandlar sådana frågor, och så vidare. Ev tredje anledning — och häruti är man vicserligen målet närmare, har sökts uti misströstan att vinna något för nationens sak med det närvarande representationssättet. Nationen känner sig, säger man, icke framställd genom de ombud, som nu föra hennes talan. Det kan till och med hända, att bon känner dem föra en talan, skiljaktig från hennes eget väl i det hela, hennes sanna önskningar och vilja. Men hon eger likväl inga andra medel att gifva sina önskningar laglig inflytelse, än genom dessa samma ombud, dem kon icke mer än til någon Gel kan hålla för sina. Nationen har då, ifrån denna synpunkt, ganska stora skäl till hopplöshet. Man har valt sina riksdagsmän, emedan året och månaden var inne, att de skulle utses; och deras afresa från hemor!erna bar å-kådats med samma känslor, som man ser andra resande aflägsna sig. Man visste, att de foro för ingenting; man visste, att det antal ibland dem, som utgjorde personer, verkligen på natiocell grund insatte i nationalombudens leder, oundvikligen skulle gå att motarbetas och möjligen i sina beslut tillintetgöras af de enskilda simhällskaster, hvilka under den öfvervägande materiel:a maktens tider kommit att erhålla, och sedau bibebållit, en större myndighet vid samhälls-angelägenheternas afgörande, än som är förenlig med ett allmännare, högre väl i staten. När alla känna på sig, ait omständigheterna äro sådana, måste man betrakta riksdagen utan någon varmare sympati. Deita räsonnemang har ru visserligen ganska mycket skäl för sig. Men — kan man fråga — var icke förhållandet alldeles detsamma 41840 och 41844, för att icke tala om äldre riksmöten? Och visste man icke då lika väl som nu, att tvänne motsatta krafter arbetade mot hvarandra i de båda hälfter af riksdagen, som utgöras at Adel och Prester å ena, samt Borgareoch Bondestånd å andra sidan? Vi tro för vår del, att man bör vara mycket varsam vid omdömet om sådana saker som denna. Vi tillåte oss med anledning deraf påminna om anekdoten angående cn viss vetenskapsakademi, som framställde till öfverläggningsämne den frågan, hvilka fysiska lagar kunna vara orsaken dertill, att man kan släppa en liten fisk i ett redan till brädden fylldt vattenglas, utan att det rinner öfver; men när någon föreslog, att man först borde se efter, om sjelfva den kasus, hvars orsaker man ville undersöka, verkligen inträffade, och den lilla fisken kom i glaset, så stärkte detta öfver alla bräddar. Så kan det äfven till någon del förhålla sig med den omtalade apathien för riksdagen. Att vårt nuvarande representationssätt alltid måste gifva anledning till en viss misströstan, emedan ståndssplitet, som födes deraf, otvifvelaktigt skall komma att mer och mer utveckla sig till en objelplig söndring mellan de två bälfterna; att en hel hop förhoppningar, som folket för tre år sedan hyste på Regeringen, sjunk. ihop, bör visserligen icke nekas, och ger ingalunda rågon anledning till tillfredsställelse; ty hvarje folk behöfver, såsom sammanhållande cement, en religion, en tro i politiskt lika väl som i andligt afseende ; denna må nu bestå i enthusiasmen för någon ovanligt utrustad personlighet, såsom fransmännens under deras oerhörda uppoffringar för Napoleon, eller i okunnighetens, vidskeplighetens och den slafviska fruktans förenade dyrkan för ett menskligt idol, såsom den ryska bondens och lifegues för Kejsaren, eller å andra sidan i hvad man till motsatts deraf kunde kalla den medborgerliga enthusiasmen, tron på den lagbundna frihetens, patriotismens och den medborgerliga samverkans makt att upprätthålla och utveckla samhället, hvilket förklarar t. ex. Norrmännens och Nordamerikanernes kärlek för sina !(q