Aftonbladet – 29 november 1847, sida 3

Hustru Tison: Svärl Chevaliern: Jag svär det. Hustru Tison: Vid hvad svär du? Chevaliern: Säg sjelf. Hustru Tison: Har du en dotter? Chevaliern: Nej. Hustru Tison: Nå väl, vid hvad vill du då svära? . Chevaliern: Jag svär vid Gud, och vid min faders graf. Hustru Tison: Svär inte vid en graf, det kunde ha olycka med sig!.... Ack, min Gud, min Gud! när jag betänker, att jag om tre dagar kanske äfven skall svärja vid min dotters grafl.. .. Ah, min datt. min arma Heloisel (Hon fallör:halft afsvimmad på knä.) Dixmer: Vi kunna ingenting göra med denna qvinna; hon är vansinnig. Chevaliern: Nej, hon är mor! Dixmer: Kom, kom! (De gå ut.) Hustru Tison (kommer sig åter för): Hvart gå ni?... Gå niatt rädda min Heloise? Vänta på mig, jag går med, jag går med! Vänta dål Vänta då! (Skyndar ut efter dem.) 2XO0 — I Rom predikade d. 8 Aug. franske missionären Verole, hvars meriter äro, att han i Tartariet med egen hand döpt 60,000 barn, och med biträde af sex lägre prester inom 47 å till kristendomen omvändt 20 millioner (?) menniskor. Sjelf kar han utstått de hårdaste marter. Ludvig Filip her velet behålla honom qGvar i Frankrike och erbjudit honom tt biskopsstift; men han återvänder till hedningarne ör att fortsätta sina arbeten, (C. T.)