Aftonbladet – 26 november 1847, sida 3

vin, utan, med undantag af kaffe och specerier, nästan endest nödvändig hetsartiklar. 5 säger: Landtmän ege äfven sådana inhemska landtmannaprodukter, med undanta; ef bränvin, å landet i misut till salu hållap. Mas är vanligen så qvick att tolka lagen efter hokstafven; hvarföre -icke så ock här? Der lagen kan eftertefvas, men så ej sker, är det väl lagstiftarens fel? Lätthet att åtkomma ökar visserligen behofven; men större konturrens af säljare minskar ock priserna. Visserligen skola ej fabriksoch industriidkare klaga öfver denna förordning, då deras fabrikater lättare öfver landet spridas och blifva kände. Fabrikanten vinner genom lifligare afsättning, och landet vinser, torde hända, genom förbättrade produkter. De som hårdast blifvit träffade af denna förordning och som, enligt insändaren i Tiden, redan på marknaderna lidit mehn, äro uppstädernas borgare. Så är det, och så blir det, derest de ej sjelfva genom större kapitaler, genom större handelskännedom i sin ordning blifva landthandlarnes förläggare. Hvad hafva emedlertid uppstadsborgare gjordt, att uteslutande fortfarande besitta detta privilegium, ja, monipolium å handel. Man lemnar åsido, om det är moraliskt rättvist, att vissa af nationens kapitalister, derföre, att de bo i stad, äga rätt, att, låt vara på ärligt vis, draga 12, 45, 20 procent af sina penningar, hvilken ränte-inkomst af en kapitalist på landet vore oerhördt ocker. Man frågar ej om beskaltningen är proportionerad derefter; derom rådfråge man endast kammear-rättens eller vissa andra annaler, eller åtminstone hvad man detta år i Aftonbladet vid de gifna ämnen till betraktelser; man frågar blott om dylikt monopolium äger förmåga öka industrien, lifva varuomättningen, nedsätta priserna och stegra national-välmågau. Insävdsren i Tiden, som tyckes nitälska, att vi kräftgången ej vandra må, har dessutom framstält hvarjehanda kuriosan, hvaraf vi i dessa tider hafva öfverflöd nog. Sjelf, samlare i denna genre, torde jag få meddela honom och äfven allmänheten prågot ur egen samling. Auctioner. såsom man vet, hålles ej endast hos magnaten, utan ock hes backstuguhjonei; skillnaden är, utom många andra, att i cna fallet varar den.2 å 3 dagar, i det andra 5 å 6 timmar; i det ena kommer marketentare från närmaste värdshus eller stad, i det andra tillhandahålles af den, som säljer sitt lilla bo, endast dricka, kaffe och bränvin. Att skatta för bränvinsminutering är nu visserligen högst naturligt, äfven om denna minutering endast varat 4 å 5 timmar. Minimisumman för rättighet till bränvinsminutering (förmodligen der den idkas året om eller större delen deraf, är 40 rdr bko. Välloflige kammarrätten följer emedlertid förordningen trognare på hälarne, än man nere i Wermland tyckes göra med hande!sörordningen. Oeaktadt en och annan spord reservation utkom emedlertid för 5 å 6 veckof sedan kammarrättens re olution, att afgiften för bränvinsminutering vid euctioner skulle af kronobetjeningen i Stockholms och Upsala län uppbära, belöpande den sig på hvarje län till 2 å 3000 rdr. Intygadt är emedlertid, att försä!jningssumman på flera ställen understigit skattebeloppet. Så t. ex. i min socken erhöll en person 42 rår 6 sk. i bruttoinkomst för kaffe och bränvin; en annan 6 rdr 9 sk. Förklarlig. är sålunda den förvåning en dylik beskattning, såsom ock det intresse, hva rmed man emotser de underdåniga besvären afgjorda på högre ort. Vidare tillkommer, att med tMillståndsbevis till bränvinsminutering vid dylika små auctioner plägar man dels förse sig, dels sådant underlåta; i förra fallet naturligtvis med kartering och lösen, i det sednare får man böta för olaglig bränvirsminutering. Nu inträffar det komiska af saken, att man funnit och helt naivt yttrar, att det är billigare vara leglös, då man för tillståndsbevis erhållande måste bebetala circa 4 rdr 6 sk. mer, än när det underlåtes och man i stället betalar böterna derför.