Aftonbladet – 26 november 1847, sida 3

nar portarna för oss, så att vi kunna hjelpa drottningen på flykten. Genevieve: Min herre, begär mitt lif, mitt blod; begär uppoffringen af min heder, — men begär inte, att jag skall blottställa den mans lif och heder, som räddat mitt! Dixmer: Är det ert sista ord? Genevieve: Ja, mitt sista; Dixmer: Välan! (Ropar) Kom hit, go vänner! (Tre män inkomma.) Medborgarinnan Dixmer har föreställt mig hur svårt det blir att betjena sig af en man, sådan som medborgaren Maurice Linday -... och efter de tänkesätt han redan yttrat, blir denne man, om han inte är vår tillgifne vän, vår hätskaste fiende. Nyss beslöto vi att befria oss ifrån honom Jag fattar nu åter detta beslut ... Medborgare Maurice Linday får inte komma lefvande härifrån! En arbetare: Han har rätt. Genevieve: Hvad säger ni? Dixmer: Jag säger, att jag för en falsk samvetsgrannhet inte kan uppoffra ert, chevalierns, mitt, alla dessa rättskaffens mäns och en långt dyrbarare persons lif.... Om Maurice Linday förråder oss, bringar han oss på schavotten — han skall dö, innan han haft tid att förråda oss. Genevieve: Ha, min herre, ni skallinte begå ett sådant brott! Dixmer: Om tio minuter, min fru, är han död! ... i Genevieve: Af nåd, min herre! Dixmer: Ni känner mig; hvartill tjenar vä ait spilla öfverflödiga ord? (Till karlarna): Gå och gör, som vi hade beslutit!