Aftonbladet – 26 november 1847, sida 3

Dixmer: Må så vara! Men i alla fall hur lyckligt för oss, att vi genom er, min fru, kommit i beröring med en man, så allmänt känd för sin brinnande patriotism, och nog mäktig att kunna öppna de dörrar, man så ihärdigt tillsluter för oss! Geneviceve: Nå väl, min herre, gör den unga mannen hvilka förslager ni vill; jag sätter mig inte deremot. Dixmer: Ah, ni vet ganska väl, att jag ingenting skulle kunna förmå öfver honom; men ni deremot... Genevieve: Tror ni väl, att jag... Dixmer: Jag tror, att när man för en qvinna äfventyrat hvad den unge mannen äfventyrat för er, i går schavotten — i dag dolken — då är man Beredd att fortgå på denna väg, helst om den öppnas af en väninnas hand. Genevieve: Tillåt mig säga er, min herre, att denna utväg ... Dixmer: Är helt naturlig. -.Genevieve: Åtminstone inte för mig... Digzmer: Ni är mycket envis, min fru. Genevieve: Har jag väl rättighet att, honom sjelf ovetande, befalla öfver honom? att blottställa hans framtid, kanske hans lif? Dixmer: Min fru, i revolutionstider, när blodet strömmar på gatorna, när man försvarar en så helig sak som vår, när man för denna öfverlygelse sätter sill eget lif på spel, då bör man väl inte vara så samvetsgrann, när det gäller en hel nations väl, min fru. Nog af; Vi måste komma in i Tempeltornet, hvartill Maurice har nycklarna, Ställ så till, att han öpp