Aftonbladet – 26 november 1847, sida 2

Genevieve: Ack! min herre, ni vet väl, att den oskyldigaste sak kan tolkas på olika sätt. Chevaliern: Dismer, ni är så häftig, så svartsjuk. Dixmer: Det är sant, chevalier; ni har rätt. Maurice: Ah, nu begriper jag... Genevieve (sakta till Maurice): Göm undan ringen; alla här skulle känna igen den. Dixmer: Förlåt, medborgare; men jag kunde inte gissa, att du varit min hustrus beskyddare, helst jag inte ens visste, att hon behöft något beskydd. Maurice (afsides): Gift!... Ah, det var då derföre hon inte ville tillåta mig att följa henne. Dixmer: Om jag känt detta förhållande, som man trottsig böra dölja för mig, så finner du väl, att vi inte ett enda ögonblick hade misstänkt din heder eller dina afsigter. Maurice: Men dusville döda mig, medborgare; hvad hade du för orsak dertill? Dixmer: Hör på, medborgare, jag vill ingenting dölja för dig, och jag litar på din rättskaffenhet. Maurice: Är det någon hemlighet, så... Dixzmer: Jo, du bör veta allt. Chevaliern (har närmat sig Dixmer): Hvac ärnar ni säga honom? Dixmer (sakta): Vår vanliga fabel... Men ni chevyalier . .. Chevaliern: Jag går att ömsa kläder, och kommer sen tillbaka. (Går ut.) Maurice (till Dixmer): Som jag sagt, medborgare, det är aildeles öfverflödigt ... Dixzmer: Nej, du bör inte vara i ovisshet, I afseende på de män, till hvilka slumpen fört