Aftonbladet – 25 november 1847, sida 3

frejdens prägel. MH (nsäadt.) OM PRESTMÖTEN. Om de:sa ssmmankemster har under de sednare åren mycket blifvit yttredt och skrifvet, och temlisen efverensstämmande her ett ogillande omdöme öfver deras nuvara: de organisation bbfvit uttaladt; och likväl har ingen fråga om förändring deri vickts hvarken af biskopar eller presterskap, till följe, förmodligen, af den herrskande konservativa andan. Vid betrak:ande af den punkt och den ställning vetenskaperna och den allmänna bildningen för närvarande isnehbafva, kan man ej undgå att finna bögst crimligt, att icke säga löjligt, att biskoparne sammankalla stiftets prester för alt tala latin. Biskop och konsistorium skola utse och kalla dem, hvilka vid dessa disputationsakter böra bekläda de ordinarie platserna såsom respondenter och opponenter. Härvid lära under sistförflutne tider hafva förekorsmit åtskilliga svårigheter att pitröffa sådana pastorer, hvilka egt något qvar från gymnssiioch studentåren, af förmågan att uttrycka sig på det döda turgomålet; och när det lyckats vederbörande att få saken i gång, så vet kvar och en buru oftast det toma intet varit doldt under ett svassande verbiage cch utnötta ordstälningar. Skulle ock en ä!dre prcsiman förefinnes, som egde förmåga att på latin i ssk riktigt uttrycka sina tankar och åsigter, huru många tror mean väl finras bland de värda åhörarne, hvilka förmå att riktigt uppfatta honom? Ligg handen på dilt bjerta, du hederlige sjilssörjsre, som i stillbet, med nit och allvar, skött ditt herdekall, ceh du måste medgilva dig bafva haft ganska ringa uppbyggelse af hela tillställningen, så 1 ett som annat hänseende. Då förnuftets fordringar förmått göra sig gällande vid universiteteria, så att disputationsafbandlinger der få, såsom specimen, u!gifvas och ventileras på svenska språket, tyckes isanning tiden vara inne, att från prestmötet bannlysa det döda tungorålet och i stället införa modersmålet. Man förundror sig deröfver, att sådant ej redan blifvit iakttaget; man frågar sig orsaken härtill och min ledes till den tankan, att prelaturen vill behålla qvar en flik af den slöja, hvarmed katholicismen i fordna digar för den profona allmärheten o:ta Jyckades dölja en grof okunnighet. Den vanliga tiden för ett prestmöte är trenne dagar; alla förmiddagarna upptagas af prediknirger, hvilka båll:s af dertill lngt förut utsedde personer: månne det ej vore tillräckligt, att gudstjenst förrättades endast första dagen osh ait ett andeligt tal med bön afslutade mötet sista eftermiddagen. Icke måtte meningen var2, att kyrkoberdar skola vid sådana tillfällen lära sig predika? Meningen borde åtminstone vara, att desse skulle dervid öfverlögga tillsammans om bästa medlen och sit:iet att bland sin anförtrodde bjord införa en bättre religiosite!, :n förbättrad folkundervisning, 0. s. v. Huru imedlertid ett prestmöte bör vara ordnadt för att kunna medföra någon nytta för såväl suftets pastorer och komministrar som för det yng:e presterskapet, har undertecknad icke tilltrett sig böra framställa, utsn blott velat anlyda dessa sammankormsters nuvarande orimliga organisstion samt ansett lämpligaste tiden för pp sådan erinran vara ini e, då ståndet ör samadt; det vore ett icke olämpligt ämne till öfverläggnipg inom Prestestindets enskilda utskott, em frågan cm reform i förevarande bänseende der väcktes. —X— a—