Aftonbladet – 23 november 1847, sida 2

RIKSDAGEN. KONGL. MAJESTÄTS MÖTE MED RIKETS STÄNDER PÅ RIKSSALEN. Seden Ständerna i dag klockan 44 församlats i Storkyrkan, hölls der Gadstjenst och riksdagspredikan af biskopen i Wexiö, dokor Hevrlio, som talade öfver ämnet: Frukter Gud och ärer Konungen. Gudsijensten slöts klockeh ett, hvarefter Ridderskapet och Adeln begaf sig upp till Konungens rum, och de tre öfriga Stånden till rikssalen direkt. Dsnna var redan på liktarne uppfylld med så mycket åhörare eller åskådare, som rummet tillät, och mest damer. Klockan 3A, till 2 inkommo medlemmarna af corps diplomatique, som fingo sin plats på en läktare till höger från thronen, och strax derefter Deras Mojestäter Drottningarna samt Prinsessan Eugenie, med sor uppvaktning, på liktaren midt emot till venster. — Några minuter före kl. 2 anlände Konungen, företrädd af adeln och sn stora vakt, samt derefter statsrådets ledamöter, serafimerriddare och kommendörer m. m., enligt ceremonielet. Konungen, klädd i kunglig skrud och krona, följdes äfven af sina fyra söner, af hvilka Kronprinsen och Prins O-car suttu på den högra, och Prinsarne Gustaf och Nicolaus August på den venstra sidan. Scdan de Kongl. personerne satt sig, och H. Exc. grefve De Geer, som förrättade riksmarskalkssyssten, stött i golfvet med sin stora staf för att äska Jjud, uppläste Konungen, långsamt och tydligt, throntalet, så lydande: Välborne, ädle och välbördige, ärevördige, vördige, vällärde, äreborne, förståndige, välaktade, hedervärde och redlige Gode Herrar och Svenske Män! Med glädje och förtroende ser jag Eder församlade omkring tronen, Gode Herrar och Svenske Män, till nya gemensamma rådslag om vården af fäderneslandets angelägenheter. Den Högste har välsignat med inre och yttre luga de år, som förflutit sedan Edert sista sammanträde. Likväl hafva de icke saknat dagar af oro och bekymmer. Under det ena kräfde en ojeront fallen skörd vidsträckt allmän undsättning och enskild välgörenbet. Under det andr2, gynnadt af ymnigare gröda, hotades dock riket, i följd af en i Europas fruktbaraste länder hittills oerhörd sädesbrist, att se sig beröfvadt egna behöfliga tillgångar genom en brådstörtad utförsel deraf, hvilket påkallade hämmande åtgärder, hvartill Jag, af min kenungsliga pligt, fann mig uppmanad. Dessa brydsamma förhållanden äro väl icke mer. En mild örsya har välsignat våra tegar och gifvit oss ökade anledningar till tacksamhet. Men erfarenbetens varningar böra icke glömmrs. Jeg skoll för Eder, Gode Herrar och Svenske Mån, föreslå de förfoganden, J3g anser lämpliga sat, 1 möjigaste måtto, trygga riket mot vådorna a!