Aftonbladet – 23 november 1847, sida 2

stånd att gifta sig med sitt hjertas herrskarinna. Psi-ching svor honom evig tacksamhet. Medan Fi-ho-ti sålunda tröstade sig med tanken på Psi-chings tillgifvenhet, inträffade det utt denne och en af filosoferna för dagen, som len allmänna rösten ställde Fi-ho-ti närmast, passerade längs strömmens stränder. Ett träd lolde Fi-ho-ti för dem. De samtalade ifrigt och han hörde sitt namn flere gånger nämnas. Ja, sade Psi-ching, stackars Fi-ho-ti kan ;j lefva länge. Hans helsa är förstörd. Ni commer att förlora en fruktansvärd medtäflare lå han är död. Filosofen 1og. Visst blir det en stötesten ar min väg. Ni är väl ständigt hos honom, san jag tro? w Ja. Han är en bra hygglig menniska; men pgentliga orsaken är, att som jag inser att han ej kan hafva synnerligen länge att lefva, förer jag en dagbok öfver hans sista stunder, i den mening att utgifva min utmärkte väns lefvernesbeskrifning. Jag har allt skäl förmoda att den skall få en ofantlig afsättning. De samtalande aflägsnade sig nu. Fi-ho-ti dog ej så snart man väntat sig, och Psi-ching utgaf aldrig den dagbok, af hvilken han beräknat så mycken vinst. Fi-ho-ti upphörde att vara utmärkt för sitt godx bjerta och sina filantropiska idder, utan blef snarare känd för sitt kärfva lynne och sin bittra satir. Småningon steg han i verldsligt anseende, och vid en ny kejsares thronbestigning tillsades Fiho-ti att begära hvilken ynnest han behagade. Befattningen af Tsung-tuk (eller vicekonung) i den rika provinsen Che-kiang var just ledig. Hofmännen vågade knappt andas i afvaktan att få höra defi lediga platsen nämnas. Kejsaren log vänligt — det var just den posten han i hemlighet tillämnade Fi-ho-ti. Son af himmelen och herre al myriader år,, sade gunstlingen, tillåt då din tjenare draga sig undan till ett al Kai-fon-gus kloster och — byla om namn! Den sista förhoppning på frid som återstod Fi-ho-ti var att blitva befriad från ett anscdt namn.